John Donnes tanke att ingen människa är en ö har utmanats detta Corona-år. I Kristofer Flensmarcks nya roman likaså. En son med flickvän besöker föräldrahemmet en julhelg. Eventuellt ska systern ansluta med sin familj. Utomhus: snålblåst och blötsnö. Inomhus: iskyla och social distansering mellan de olika kombattanterna. Modern är maniskt upptagen med julstöket, medan fadern är upptagen med att hålla sig berusad. Sonen, som kanske lite väl övertydligt heter Tom, oroas av flickvännens avmätta bemötande.
Lars Noréns ande svävar över detta kammarspel i tre akter. Det som kunde ha blivit för mycket konstruktion och imitation av den famösa ”Norén-julen” är i slutändan en roman som klarar sig på egna meriter. Detta tack vare att Flensmarck hittar sin egen ton, genom sin stilkänsla och konsekventa karakterisering. Mycket av den ominösa stämningen består i outtalade hot och dunkla antydningar, där förloppet rör sig mot den ofrånkomliga förlösningen. Det är en starkt koncentrerad roman, där främst sonens ångest gestaltas med tillförlitlig skärpa.
(Också publicerad i Vi, 12/20)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.