Under månen, Hanna Rajs Lara, Bonniers

När Artur Lundkvist skulle introducera Anita Desai kallade han henne för ”en av de bästa kvinnliga indiska romanförfattarna i sin generation”. Det är skickligt att linda in sin hyllning i så många reservationer. Vore jag en försiktig general kunde jag yttra något liknande om Hanna Rajs Lara efter hennes tre första diktsamlingar: ”en av de bästa kvinnliga svenska poeterna i sin generation”.

 

Men icke är jag försiktig. Jag säger så här: Hanna Rajs Lara är det bästa som hänt svensk poesi på ett bra tag. Hon har den mest gynnsamma utvecklingskurvan. Debuten Armarna på 20TAL Bok var en sensationell bra skildring av den egna familjehistorien och den egna identiteten, men fortfarande mer löftesrik än briljant. Andra boken Baby på Anti var en kärlekssång som förflyttade positioner, som vågade skamma änglarna med sitt kaxiga tilltal. Och nu: på Bonniers tredje boken Under månen, som är ett panorama som vidareutvecklar tematiken från bok ett och två, men som också vågar sig på att ta ned romantikens emblem månen på jorden.

 

Rajs Lara skriver en dikt som är full av mod. Hon vågar: skriva poesi som är fullständigt samtida. Hon vågar: rikta sig mot fienden, tilltala de svin som går på våra gator som om de ägde dem. Hon vågar: vara stolt över sitt ursprung. Hon vågar: skriva om rädslan i att vara jude offentligt. Hon vågar: skriva poesi efter Auschwitz utan att behöva be om ursäkt eller inrätta sig i ett led av barbarer. Hon vågar: vara den som ”går in i något mörkt ibland”.

 

Så skriver hon dikter som ett slags ramsor, som i den fina och tuffa dikten ”Arv”, med sina oberäkneliga halvrim som ändå lägger sig så snyggt på raderna, i ett växelspel mellan det passabla och det suveräna. Det blir en dikt som visar att vad man ärver är rädslan. Så vad gör man då med sitt arv? Man bär det. Är det tungt? Ja, men man bär det, för alternativet är värre. Och om rädslan inte försvinner får man hantera det, lära sig bli ännu starkare. För rädslan är statisk, den bara njuter av att få fortsätta plåga oss.

 

Och vad som händer med oss som drabbas är att misstänksamheten skärps, vaksamheten ökar. Rajs Lara skriver dikter som är på liv och död, med hög insats, men med fokus på tillgänglighet. Det är dikter med sällsynt brett omfång, som borde vara lika tilldragande för osäkra som rutinerade poesiläsare. Hon väljer bort det obskyra och abstrusa, och understryker ett sorgfullt stråk genom raderna. Jag gillar också hur hon låter språket spricka i en dikt om ”spruckna läppar”.

 

Som sagt, här samsas familjedikterna med kärleksdikterna, i ett destillat av allt det bästa från de föregående böckerna, som hon här renodlar och förädlar, i rader som går från klarhet till klarhet. Rajs Lara skriver som en uppdaterad Karin Boye:

 

                      spräck mig som februariisen

                      smält mig som i mars april

                      som de droppar från träden

                      kinderna gör röda

                      som solen på våren på våren

                      pirrig e ja för din röst sa nåt

                      å din röst e mmmm

                      fingrarna på egna halsen

                      de e så man vet va

                      dina mörka ögonen

                      dom har ingen botten

 

Det är också så: sällan får man läsa så här uppdaterad dikt som befinner sig så definitivt i samtiden. Men tiden utsätts för flexibilitet här, när diktjaget rör sig bakåt mot andra världskrigets skändligheter och visar hur de är på väg att upprepas nu, i det nu vi befinner oss i. Men också att hon skjuter pilar av ljus mot en annan framtid, mot en evighet där kärleken ska vara starkare än hatet. Hatet som skjuter sina arga hatiska blickar rätt in i ryggtavlan på den som vågar visa sin stolthet.

 

Till det befriande hör också hur Rajs Lara visar öppningar mot det oväntade: hon lyckas göra det verkligt, så att det känns på riktigt. Hon skriver sarkastiskt och självironiskt, med en udd som riktas lika mycket utåt som inåt. Så skriver hon fram skeenden som utspelar sig i ligistmiljö likväl som på Biskops Arnös skrivskola. Det är en ärlig och rättfram uppväxtskildring, som också handlar om kärlek i vidare bemärkelse.

 

Innehållet är storartat i sig, men det samverkar också med den säregna rytmen, som hellre än att vara mjuk och följsam vill vara vass och stötig. Alltså inte alltid: nog kan det vara mjukt ibland, men ofta riktar dikterna lika välriktade som välbehövliga sparkar mot de som behöver det. Då kan den helgjutna men spruckna rytmen illustreras så här:

 

                      vissa flingor faller rakt igenom

                      trots att huden borde vara täckt av is nej

                      det snöar inte men lukten är samma

                      tunga frusna droppar också speglar

                      och mellan dom kan jag se liv eller levande

                      jag menar snön kommer med en lukt av gammal vinter

                      en dimma tjock som rök och kall som smutsig snö

                      vintern kommer med en lukt av gammalt regn

                      vissa smälter inte singlar genom luften

                      och sprider ut sig över bordet

 

I flera av dikterna utnyttjas upprepningen för att skapa en märklig effekt, för att ge förtvivlan en passande inramning. Så blir saknaden ändå det starkaste mönstret i dikterna, det som både håller ihop och splittrar individen, och ger henne möjlighet att befinna sig i ett meningsfullt sammanhang. Det finns en så hög närvaro i dikterna att en läsning av dem bara kan utmynna i tacksamhet.

 

Det sägs att bra dikt gör den egna världen större. Tveklöst är det här den bästa svenska diktsamling jag läst i år, en bok som är så bra att jag nästan blir rädd när jag läser den. Rädd på det sätt man blir när ens världsbild utmanas. Rädd på det sätt man blir när ens uppfattning om vad poesi är utmanas. Men också: rädd för att det är poesi som pekar ut så många nya inriktningar och så många nya möjligheter. Jag läser den, och upptäcker med häpnad att jag nu vistas i en större värld.