Cancelkulturen har längre anor än vi tror. Det var otippat nog Jan Olov Andersson på Aftonbladet som redan 1995 övergav T.S. Eliot, med löftet att aldrig mer läsa en rad av dennes poesi efter att ha sett filmatiseringen Tom & Viv, som förevisade honom som en tämligen osympatisk person. Förvisso: med de måttstockar som sätts upp nu ett par årtionden senare skulle vi som trots allt fortsätter vara Eliot-fans behöva skämmas.
Katarina Frostenson riskerar att drabbas av detta cancel-öde, efter sitt mångåriga klandervärda beteende i Svenska Akademien, och i förlängningen som maka till Jean-Claude Arnault, vars gärningar hon ihärdigt försvarar. Först i boken K som kom i fjol, och nu i del två F – en färd, om än försvaret här ändå tillstår en större insikt i makens beteende än tidigare. Men insikt är inte medgivande: hon fortsätter hävda hans oskuld, att ett våldsamt beteende är honom främmande.
Så läser hon domen mot honom som ett justitiemord, och tvekar inte att dra paralleller till juden Alfred Dreyfus, som i slutet av 1800-talet hölls fången i fyra år på felaktiga grunder. En osmaklig jämförelse? Ja, och det är förstås med bitter smak man tar del av Frostensons skrift, en bok som befinner sig i ett gränsland mellan lyrisk essä och självbiografi. Andra (oskyldigt) drabbade blir Ovidius, Dante, Oscar Wilde …
När Jan Myrdal nyligen dog var det med nästan unisona hyllningar, där alla ändå tvingades reservera sig inför åsikternas vedervärdighet. Men stilen! Som han kunde skriva! Något liknande kunde yttras om Frostenson. Den glimrande språkkänslan som vi känner igen från dikterna är intakt, men vad ska man säga om själva förutsättningen, att hon försvarar sin dömda våldtäktsman?
Att kärleken är blind? Ja, men också: stark. Det må vara en osmaklig kärlek, men i så fall visar det att kärleken kan vara också detta, så obegriplig att det inte går att ifrågasätta den. Vi får följa hennes besök som anhörig på anstalten där Arnault vistas, en inblick i en vardag som ska fortsätta trots att ingenting längre är som förut. Den osunda dragningen till vattnets dödligaste mörker som exponerades i förra boken fortsätter, där hon fantiserar om att den ska dra med sig hennes mänskliga kropp.
Frostenson väljer märkliga eller kanske snarare oväntade litterära följeslagare. I förra boken var det en saga av HC Andersen som ledsagade händelseförloppet, och den här gången är det bland annat en låt av Janis Joplin, en bok av Jack London, samt Jules Vernes En världsomsegling under havet. Som förlängd metafor tjänstgör just färden, som titeln indikerar, med Arnaults fångar som ”medpassagerare”. Det är sagans funktion, att utgöra renodlad eskapism, som ges företrädet, och lite elakt kunde man hävda att författaren också lever i en fantasivärld.
Om Frostensons diktsamlingar nästan undantagslöst verkar i ett läge mellan det ytterst kontrollerade och det lekfulla blir de här två böckerna ett märkligt sidosprång. En diptyk i en annorlunda riktning, mot det mer spontana och obearbetade. Texten beter sig också på ett annat sätt, full av sprickor, av förtvivlan, som om det tidigare välkomponerade infiltrerats av taktlöshet, där förra bokens ilska nu mer och mer tas över av det sorgliga och vemodiga. Det är ingen snygg text, helt enkelt, och det gör ont att läsa. Ont, eftersom det är skrivet av någon som jag hyst sådan respekt för, och då känner jag mig lurad, duperad. På något sätt också besudlad, fast lika mycket på etiska som estetiska grunder, då hennes bok ibland är besvärande banal.
Men det är också helt ogarderat, och som sådan en text som på något sätt sviker sitt estetiska uppdrag. Vad betyder nu det? Jo, här finns en medveten lek med bokstaven F, på liknande sätt som förra bokens bokstav K gavs symboliska innebörder. Här tillåts F bli flera infallsvinklar: färd, frihet, fängelse, fasa, förlamning, förtvivlan, fjäril (makens jakt på varma kroppar när hon själv varit kall i äktenskapet liknas vid fjärilens), fall (både makens bildliga och hennes bokstavliga från en våningssäng där hon bryter armen) och – förändring. Möjligen också förlåtelse. Samt Frankrike, landet som inte är lika trångt som ”S”, fast man får säga att Frostenson är mer än lovligt naiv som inte fattar att de franska vännerna som ifrågasätter det svenska justitiemordet är partiska.
F står också för fantasin, och där finns en nästan för adekvat självkarakteristik, eller man kanske skulle säga självdiagnos:
”I ’fantastisk’ ligger ett grekiskt ord som betyder ’synliggörande’. Det är nära fantasin. Och fantasmen. Det fantasmagoriska. De där orden som finns, men inte helt ut i det svenska språket. De nmening vi lägger i fantastisk är – över alla gränser, lysande, bisarr, absurd.. Underbar, sagolik, osannolik.
Det här är ju en definition av boken, känner jag.
I Flannery O’Connors novell ”Bra bondfolk” (som Frostenson borde läsa) blir protagonisten Hulga lurad på sitt träben av en simpel bondfångare. Hennes doktorsgrad i filosofi hjälper henne föga när hon ställs mot en streetsmart charlatan. Så kan den här boken illustrera något likartat. Det är inte tillräckligt att göra sig kunnig i abstrakt tänkande och hårklyverier, när livet också består av dunkla begär och simpla böjelser. I novellen luras Hulga på grund av sitt stora bekräftelsebehov, och så kanske det är – kärleken är större än förnuftet.
Här förs en ful kamp mot fienderna, oftast ej namngivna, som Matilda Gustafsson som initierade allt med sin artikel i DN. Här bagatelliseras och förlöjligas de kvinnor som berättat om sina möten med Arnault, i referenser till ”sporadisk” otrohet (kom igen, va?), samt rader som lämnar mig helt iskall, när hon avfärdande skriver att ”landet S är landet med ’samtyckeslagen’. Det blir en bitter partsinlaga, svårsmält och – ja, osmaklig. Här saknas distans, balans, rimlighet, sinne för proportioner, omdöme. Jag vet inte om man kan förstå den här berättelsen, om det ens är meningen att man ska göra det. Man kan bli förbannad, man kan bli ledsen, man kan bli likgiltig, känna att det får räcka nu – de här två böckerna lyckas inte ge någon upprättelse till någon, lyckas inte göra några av de beslut som tagits begripliga.
Vad ska hända nu med Frostenson? En av de betydelser som investeras i bokstaven f är ”framtid”. Att skriva dikter är något som troligen låter vänta på sig: ”För mig är poesin avlägsen nu. Den kanske kommer åter igen, som dansande steg. Som sång. Kommer en dag eller natt smygande över ryggen, i ett språng: den där hjortrörelsen i språket. Eller gör den det inte.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.