Om man lite
förenklat kan dela in svensk fiktiv prosa i böcker som antingen fokuserar på
intrig eller på atmosfär, då hör Hanna Nordenhöks romaner definitivt till den
senare kategorin. Själva handlingen i Caesaria
rör ”Lill-Katta”, en ung tjej som omhändertas av en doktor Eldh och assistenten
mäster Valdemar på en herrgård. Tiden är sent 1800-tal, och det experimenteras
på hennes kroppsliga utveckling, som männen vill bromsa. Hon är fånge, men får
också undervisning.
Men det är den
kusliga och smått sinistra atmosfären som är Nordenhöks tillgång och bidrag,
och det som får hennes roman att avge ett mörkt skimmer som är ytterst
inbjudande. Det är mycket underliv, blod och andra kroppsvätskor, samt djur och
en närliggande tjärn. Nordenhök upphäver gränser mellan verkligt och overkligt,
och har skrivit en roman som det är oerhört lockande, för att inte säga
hypnotiskt, att vistas i. Man läser den mer för att uppleva ynnesten att vara
där i figurernas närvaro än att få veta hur det ska gå för dem.
(Också publicerad i
Vi, 5/20)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar