Valda dikter, Rainer Maria Rilke, översättning Malte Persson, Ellerströms

Det finns det högstämda poetiska språket, och så finns det Rilkes tonartshöjningar. Dessa förbindelser med änglar och högtflygande planer har irriterat Malte Persson, som i sin urvalsvolym med egna översättningar, Valda dikter, delar in Rainer Maria Rilkes författarskap i tre faser: den medelmåttiga i Prag, tingdikterna i Paris, samt Duino-elegierna och Orfeus-sonetterna. Där de flesta annars föredragit den sista fasen är det här en bok som i högre grad inriktar sig på den mittersta, med ett mer vardagligt tilltal.

 

Med andra ord: i stället för den gudabenådade inspirationen som framkallade elegierna och sonetterna får vi det pålitliga hantverket. Det är ingen dum idé, då vi redan har många översättningar av den senare fasen i Rilkes karriär. Då blir det, med hans egna ord, lika mycket det jordiska som det sfäriska: ”ömsom sten och ömsom himlakropp”.

 

Det har blivit allt vanligare med tvåspråkiga utgåvor, och översättarens förhoppning är att läsare ska svika de svenska versionerna för originalet – en smula naivt, med tanke på tyska språkets ställning i Sverige idag. Här finns en del klassiska Rilke-dikter, men också en hel del mindre kända, eftersom avsikten varit att introducera många tidigare ej översatta dikter. Några av höjdpunkterna är förstås ”Pantern”, en central dikt i 1900-talskanon, den narrativa ”Orfeus. Eurydike. Hermes”, samt några av de allra bästa sonetterna. Utöver fyra stycken från Sonetterna till Orfeus bland annat ”Tidig Apollon” och ”Blå hortensia”.

 

Och förstås ”Arkaisk Apollontorso”, med sin minst sagt omtalade slutrad: ”Du musst dein Leben ändern.” Hos Persson lyder det: ”Ditt liv – du måste ändra det.” Det är en eftergift åt rimmen, och även om Perssons val nästan undantagslöst är exemplariskt följsamma blir rimflätningen i just denna dikt något vingklippt.

Allt är inte hantverksskickliga rim och vältrampade versfötter, utan det är en av de för urvalet sällsynta kärleksdikterna som kanske gör störst intryck. Här finns åtskilligt av det högstämda tilltalet och andra egenheter som återkommer, exempelvis den idiosynkrastiska kursiveringen, som i andra sammanhang ofta sätter en ny sorts emfas i verket:

 

                      Hur kan jag hålla fast min själ, så att

                      den inte rör vid din? Hur kan jag bringa

                      den bortom dig och vidare till annat?

                      Ack, gärna såg jag att den hade stannat

                      hos någonting förlorat i en natt,

                      i mörkret på en stilla ort som inga

                      av ditt djups svängningar i svängning satt.

                      Men allt som rör oss, dig och mig, det tar

                      oss två tillsammans, likt en stråke drar

                      en stämma ur två strängar på en gång.

                      På vilket instrument har man då spänt oss?

                      Och  vilken spelman håller och har stämt oss?

                      O ljuva sång.                   

 

Man kan läsa och följa olika mönster genom dikterna, såsom hur det lekfulla tilltalet öppnar för ett ingripande allvar. Även om Duino-elegierna är oslagbart sublima saknas i det här urvalet inte ögonblick när mottagligheten för skönhetens dunkelsköna aspekter ställs på vid gavel. Så kan den berömda dikten ”Pantern” speglas i ”Fönsterrosen”, och för all del flera dikter som så att säga speglar sig i varandra. Att Narcissus-myten är en återkommande referens förvånar inte.   

 

I de här sextio dikterna förekommer ofta nog ett högstämt tilltal med en hög abstraktionsnivå, men det är också vanligt att vi rör oss på vanliga gator med vanliga människor i vår vanliga omgivning. Urvalet fokuserar mest på de två Neue Gedichte från 1907 och 1908, och det är mycket höst och mycket kväll. Det är på ett sätt tidsbundet, men det moderna är kopplingarna vidare mot andra ambitioner än att bara skildra det som ögat fångar. Eller så här: Rilke var legendariskt skicklig på att visuellt återge vad han ser, men han ger också inblick i en upplevelse där intellektet samverkar med känslan.

 

Även om Rilke i strikt mening inte är en religiös diktare finns en religiös grundton, som kan te sig udda nu, för nog är det så att vi behöver öva oss i kristet tänkande, en världsbild formad av annat än hetsjakt på framgångar. I och för sig: Rilke hade som bekant sitt på det torra, mer eller mindre förföljd av mecenater som han utan blygsel svor sin lojalitet till så länge pengarna strömmade in.

 

Men det här säger något om synen på konst, att det för bara hundra år sedan var tänkbart för de rika att stötta konsten och kulturen, utan att det behövde ses som ett spektakulärt undantag. Samtidigt är det inte svårt att se vad som tjusade den rika överklassen: Rilke är en ordens domptör, och hans dikter argumenterar mer på lexikal än på semantisk nivå. Som idédiktare är han väl inte riktigt övertygande eller effektiv, men det kan kvitta när han får orden att sjunga så vackert. 

 

Tidigare i år har, som av en händelse, översättningar av andra minst sagt betydande tyskspråkiga poeter som Paul Celan och Nelly Sachs utgivits. Det är nödvändiga insatser, inte minst för att vi läser dem för att ompröva våra tidigare uppfattningar, i ett ständigt ifrågasättande umgänge. Kan man säga att Rilke därmed återerövras som en mer aktuell och mer samtida poet? Nja, va?

 

Det är väl så att detta högstämda tilltal har gått ur modet, ett öde som också drabbat en av hans främsta översättare Erik Lindegren (liksom en annan av de poeter Lindegren översatte, Shelley), och förmodligen också den moderna svenska poet som mest låter som Rilke: Katarina Frostenson. Persson mixar i sitt arbete med dikterna inlevelse med distans, och det är nödvändiga verktyg. Nog är han i sitt efterord onödigt ogin mot Rilke, något han är den förste att erkänna.

 

Kärleken till hantverket lyser dock igenom, hos både Rilke och Persson. Det är en bra översättning också i så måtto att Perssons lätt igenkännbara idiom inte stjäl utrymmet på Rilkes bekostnad: det här låter väldigt mycket Rilke. Ställvis kan då ett mer modernt tilltal skina igenom med oväntad styrka, tack vare ett ganska generöst urval av opublicerat och efterlämnat. Där hittar vi dikten ”Promenad”, med sina förtjusande slutrader: ”något vi knappt anat att vi är; / ett tecken blåser, för att vårt besvara … / Vi märker likväl bara motvind där.”

 

Detta idiom tillåter också en ny slags sensibilitet, eller nygammal borde man kanske säga. Det blir motsatsen till toxisk maskulinitet, med diktjag som vågar visa sårbarhet och självömkan. En man som kan gråta över annat än fotboll och tidskrifter med Hitler på omslaget.