att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

2 nov. 2018

Dead Girls. Essays on Surviving an American Obsession, Alice Bolin, Morrow


Edgar Allan Poes grundpremiss för vad som är den mest poetiska tropen är så välkänd att det börjar bli tröttsamt när den refereras till i tid och otid. Om det till äventyrs har gått dig förbi: Poes slutsats är lika enkel som prövande, efter att ha konstaterat att döden är det mest melankoliska ämnet blir att ”When it most closely allies itself to Beauty: the death, then, of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world”.

Det finns så mycket att göra med Poes ord – konstatera hur han både kursiverar och skriver ”Beauty” med versal, hur han skenbart nonchalant lägger in sitt ”unquestionably” som en inskjuten sats, utöver hur man kan ifrågasätta själva ämnesvalet. Märkligt nog ignorerar Alice Bolin dessa ord av Poe i sin stora och annars ambitiösa undersökning, Dead Girls. Essays on Surviving an American Obsession. Kanske för att det just är ett så väldokumenterat område blir det en god idé att söka annorstädes, och Bolins arbetsmetod är eklektisk och oförutsägbar.

Den döda tjejen är ju något av en kliché i tv-serier och deckare, men Bolins anspråk rör sig längre än så, även om hon minsann ägnar rätt mycket utrymme åt att resonera kring hur ämnet skildras i svenska exemplen Sjöwahl/Wahlöös Beck-böcker och Stieg Larssons Millennium-trilogi. Hon hittar också exempel från musik, främst Lana Del Rey, även om analysen är frustrerande kort och borde ha grävt djupare just där – desto mer skriver hon om Britney Spears.

Här finns klargörande korta texter om Twin Peaks förhållande till noir-genren, om Patty Hearst, om Shirley Jacksons YA-gotiska Vi har alltid bott i slottet, om varulvar och häxor, om James Baldwin. Mönstren blir inte klarlagda medan man läser, utan först efteråt. Därför kan jag ibland känna mig irriterad över att Bolin aldrig ser ut att komma till saken, att det förefaller vara så riktningslöst. Mönstren blir desto lättare att se efteråt. Hur unga tjejer i skräckfilmer måste frälsas från sin egen (mörka) sexualitet, något Twin Peaks så att säga uttryckte på ett sätt som borde ha varit uttömmande. Lita inte på farsgubben – vilket också kan betyda att en demon är den vanligaste mördaren i denna fiktiva bild av världen.

Det är lätt att se lockelsen, den som redan Poe etablerade: dessa döda tjejer är som statyer, bleka, rena. Till och med John Ruskin skulle ha uppskattat dem. Och: döda tjejer syndar inte! Döda tjejen-narrativet driver en hel industri av tv-serier, filmer och romaner. Hon är överallt, påstår Bolin, och det är inte utan att man börjar tro henne. Och det är också lite tankeväckande när hon skriver om hedersrelaterade mord som något typiskt amerikanskt: ”Honor killings, as it turns out, are as American as apple pie.”

Bolin vandrar genom kyrkogårdar i Los Angeles och spekulerar kring metaforisk död i popsångerna, de insinuationer som finns i låtar av Britney Spears (utelämnandet av ”Hit Me” i titeln till hennes debutsingel, ”… One More Time”), och varför de här raderna är så starka. Hennes exempel från Spears,

                      My loneliness is killing me

kunde förstås ökas med, tja varför inte några andra kvinnliga dödssånger,

                      Life is a mystery, everyone must stand alone

                      Once upon a time I was falling in love, now I’m only falling apart

                      Your soul is haunting me, telling me that everything is fine,
                      but I wish I was dead.

Även om Bolin investerar mycket av sig själv i sitt skrivande liknar hennes bok inte riktigt de essäromaner som så många andra amerikaner har skrivit på senare år, böcker som ovanligt nog har översatts till svenska. Ja, hon skriver personligt, men det är inte heller frågan om konventionella essäer – de olika texterna spretar i olika riktningar, och påminner om journalistiska reportage.

Det blir också en berättelse om Los Angeles, filtrerad genom Rachel Kushners roman Eldkastarna och främst Joan Didions många böcker om hur staden formar och påverkar ens identitet. Likaså blir det en berättelse om feminismen och hur nödvändig den är i ett samhälle som ser ut så här, och som sådan berättelse ter den sig okonventionell och liksom skriven på snedden, där argumenten är underförstådda och antydda. Därmed skapas en slagkraftig effekt av det annorlunda slaget.  

När Bolin skriver om sin uppväxt ter det sig som en ganska typisk coming-of-age story. Möjligen med undantag för att hennes barndom innehöll sina doser av våld och ond bråd död. Det är både lite gulligt och lite makabert när hon berättar om hur hennes föräldrar börjar dejta, och pappan ger mamman boken Roseanna av Sjöwahl/Wahlöö, eftersom den mördade kvinnan i romanen precis som mamman är en bibliotekarie från Lincoln i Nebraska. När hon skriver om dessa böcker ger hon också en välbehövlig känga åt Larssons mer dubiösa våldsskildringar: ”Where Sjöwahl and Wahlöö succeeded in deromanticizing crime and criminals, in his mission to condemn violence against women, Larsson has ended up lionizing its perpetrators by exaggerating the same prudish tropes.” 

Jag uppskattar hur Bolin inte är ute efter att blända och imponera. Det är ett sätt att skriva som på ytan erinrar om det mest tidstypiska som finns – det självcentrerade. Hennes trick är att hon lyckas göra det utan att det blir självupptaget. Hon utgår från sig själv, är privat, lämnar TMI ibland, men ändå undkommer hon fällan att vara för öppenhjärtig och egocentrisk.

En sur läsare skulle väl reagera på ofoget att inbilskt nog tro att Yeats skulle skriva sitt ärkeirländska ”centre” som det amerikanska ”center”. Men bortser man från sådana blunders går det att hitta så mycket tankeväckande här – inte för att nicka bekräftande åt, utan mer för att det utmanar ens sätt att tänka, får en att ifrågasätta varför man blivit så låst.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar