När franska rebellen Despentes avslutar sin
trilogi om stackars Vernon Subutex är tempot högt. Samtidssatiren är intakt,
och man kan bara hoppas att svenska författare tar lärdom av denna uppsluppna
berättarkonst.
Nyligen initierade
Daniel Sjölin i Expressen en diskussion om den låga ambitionsnivån hos de svenska samtidsförfattarna, som nöjer sig med att antingen skriva slapp
autofiktion eller mediokra och lättglömda berättelser. Även Margit Richert har
i Svenska Dagbladet ondgjort sig över bristen på kvalitativa romaner.
Det är tyvärr lätt
att hålla med dem, i synnerhet när man upptäcker något så svindlande som den
franska Virginie Despentes trilogi Vernon
Subutex, vars avslutande del nu finns tillgänglig. Despentes är i grunden
filmregissör, men har också gett ut den kaxigaste och coolaste ungdomsroman jag
läst, Apocalypse baby, som jag
recenserade i JP 2012.
Den här trilogins
första del handlar om en luggsliten före detta skivaffärsägare, Vernon, som i
nedladdningarnas och strömningarnas tidevarv fått slå igen sin affär.
Flickvännen kastar ut honom och han hamnar på gatan. Rockstjärnan Alex Bleach
har nyligen dött och efterlämnat en påse med inspelningar där pinsamma och
komprotterande hemligheter om kolleger i branschen avslöjas. Vernon får tag på
påsen, och jagas av allsköns banditer.
I del två slår sig
Vernon till ro nedanför ett stort träd i en park i Paris, och blir ofrivilligt
en slags guru och får massor av följare. Och så nu i del tre ska säcken knytas
ihop. Fast Despentes låter sin protagonist tumla bort, och i stället vidtar en rastlös
kollektivroman om radikalisering och terroristattacker, om kulturpolitik och
ekonomiska nedskärningar.
Det som gör
Despentes trilogi så slagkraftig är att hon har ett politiskt ärende som inte
ställer sig i vägen och blir föreläsande eller uppläxande. I stället anklagar
hon med ursinnigt patos ett samhälle som stänger sina grindar för den som
saknar pengar, och hur arbetarklassen håller på att göras överflödig.
Despentes har
jämförts med tidigare satiriker som Rabelais och Swift, men även en nutida
enfant terrible som Michel Houellebecq. Jag tycker ändå att hennes vision av
samtiden är vassare än den mer omtalade Houellebecqs. Hon har ett tilltal som
liknar cynism, men som bestrider uppgivenheten, och väcker läsarens engagemang
och inlevelse.
Det här är inte på
långa vägar återhållsamt eller sofistikerat. Snarare lånar Despentes en
serietidningsestetik som blir en välkommen injektion i ett skrivsätt som annars
lätt kunde te sig stagnerat. Det är också kul att följa hur hon leker med
klichéer och thrillergenrens förväntade stereotyper. Den kaotiska
berättartekniken får romanen att på ett sätt bli underbart underhållande och på
ett annat nästan oläslig.
Nästan oläslig,
eftersom intrigen kidnappas av långa politiska uppviglingstal. Lyckligtvis är
dessa passager så medryckande att man mer eller mindre glömmer bort att sakna
trovärdiga karaktärer eller en handling som är värd att följa.
Varför skriver inte
svenska romanförfattare så här vildsint och befriande anarkistiskt, och för den
delen med så starkt fokus på samhällets orättvisor? Tone Schunnessons debut Tripprapporter från 2016 bar på ett
löfte i den här riktningen, och eftersom jag är en optimistisk person tror jag
att hennes andra roman infriar detta löfte och därför blir en käftsmäll för
Sjölin och Richert.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 28/1 2020)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.