En av de mest intressanta svenska prosaisterna,
Helena Granström, har skrivit en handbok till kärleken. På ett snillrikt sätt
blandas teori och fiktion i ett utforskande av parallella verkligheter.
Helena Granström
hör definitivt till de skarpaste författarna i Sverige. Med syrlig blick har
hon i essäform diskuterat fysik, omsorg, teknikens avtrubbande av det
mänskliga, naturen och en hel del annat. Som författare har hon varit aktiv i
lite drygt tio år, i mellangenrer som berört poesin och essän, men också
romanen.
Nu fortsätter hon
på romanspåret med sin andra bok på Weyler, en berättelse med den talande
titeln Betydelsen av kärlek. Det är
en roman som anspelar på autofiktionstrenden, med ett berättarjag som skriver
understreckare och radioessäer – alltså precis som Granström själv gör.
Hon inleder en vagt
sadomasochistisk relation med en gift småbarnspappa, samt träffar en del andra
figurer: en konstnär, två poeter, en ingenjör. Så småningom får vi veta att hon
lever i en relation med en man. Denna passionshistoria skildras nästan
provocerande sakligt och objektivt.
Intrigen rör sig
kring en serie brev – alltså e-post – som hon mottar, utan att känna sig redo
att avge ett svar. Brevskriverskan vill diskutera frågan om parallella
universum, och ungefär där kickar romanen igång, med huvudpersonens sökande
efter kärlek hos olika partners.
En roman om kärlek,
definitivt, men det handlar också ganska mycket om fysikerna Hugh Everett, John
Wheeler, Niels Bohr och Stephen Hawking. Och om svarta hål, kvantodödligheter, Schrödingers
katt, Ockhams rakkniv och Freuds idé om das Unheimliche. Om du befarar att det
blir teorityngt är det inte helt obefogat, och de ibland långa partierna som
ska illustrera teser från främst Everett och Wheeler bromsar upp skeendet.
Att applicera
fysikens lagar på skönlitteraturen är ändå ingen dum idé, och Granström
behåller fokus på huvudpersonen och de olika männen. När den förra romanen Standardmodellen
utkom jämförde Therese Eriksson i Expressen den med bland andra Lena
Anderssons romaner om Ester Nilsson. Även här finns likheter, främst i den lika
rörande som störande rationella synen på förälskelsen.
Slutresultatet är
den roman jag har önskat att Granström skulle skriva ända sedan debutens
filosofiska essä: en ambitiös och vass samtidskommenterande berättelse, utan
moralkakor eller didaktiska pekpinnar. Vi rör oss i den stockholmska
kulturvärlden där man nog utan att anstränga sig allt för mycket kan identifiera
vilka som gömmer sig bakom exempelvis ”den starke poeten” respektive ”den svage
poeten”.
Fascinerande och
klokt, och man får lära sig saker om människans dubbla impulser, att vilja vara
både omhändertagande och omhändertagen. Granströms autofiktiva huvudperson
illustrerar den här dubbelheten på ett övertygande sätt. Hon tar ett hårt grepp
om sina bifigurer och gör dem till något mer komplext än endimensionella typer.
Allt utmynnar i en intelligent
och analytisk roman om kärlek, och som hela tiden håller sig steget före
läsaren. Det är skrivet med bravur, men utan att ge intryck av att vilja
imponera på läsaren.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 15/1 2020)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.