Betydelsen av kärlek, Helena Granström, Weyler

En av de mest intressanta svenska prosaisterna, Helena Granström, har skrivit en handbok till kärleken. På ett snillrikt sätt blandas teori och fiktion i ett utforskande av parallella verkligheter.

Helena Granström hör definitivt till de skarpaste författarna i Sverige. Med syrlig blick har hon i essäform diskuterat fysik, omsorg, teknikens avtrubbande av det mänskliga, naturen och en hel del annat. Som författare har hon varit aktiv i lite drygt tio år, i mellangenrer som berört poesin och essän, men också romanen.

Nu fortsätter hon på romanspåret med sin andra bok på Weyler, en berättelse med den talande titeln Betydelsen av kärlek. Det är en roman som anspelar på autofiktionstrenden, med ett berättarjag som skriver understreckare och radioessäer – alltså precis som Granström själv gör.

Hon inleder en vagt sadomasochistisk relation med en gift småbarnspappa, samt träffar en del andra figurer: en konstnär, två poeter, en ingenjör. Så småningom får vi veta att hon lever i en relation med en man. Denna passionshistoria skildras nästan provocerande sakligt och objektivt.

Intrigen rör sig kring en serie brev – alltså e-post – som hon mottar, utan att känna sig redo att avge ett svar. Brevskriverskan vill diskutera frågan om parallella universum, och ungefär där kickar romanen igång, med huvudpersonens sökande efter kärlek hos olika partners.

En roman om kärlek, definitivt, men det handlar också ganska mycket om fysikerna Hugh Everett, John Wheeler, Niels Bohr och Stephen Hawking. Och om svarta hål, kvantodödligheter, Schrödingers katt, Ockhams rakkniv och Freuds idé om das Unheimliche. Om du befarar att det blir teorityngt är det inte helt obefogat, och de ibland långa partierna som ska illustrera teser från främst Everett och Wheeler bromsar upp skeendet.

Att applicera fysikens lagar på skönlitteraturen är ändå ingen dum idé, och Granström behåller fokus på huvudpersonen och de olika männen. När den förra romanen  Standardmodellen utkom jämförde Therese Eriksson i Expressen den med bland andra Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson. Även här finns likheter, främst i den lika rörande som störande rationella synen på förälskelsen.

Slutresultatet är den roman jag har önskat att Granström skulle skriva ända sedan debutens filosofiska essä: en ambitiös och vass samtidskommenterande berättelse, utan moralkakor eller didaktiska pekpinnar. Vi rör oss i den stockholmska kulturvärlden där man nog utan att anstränga sig allt för mycket kan identifiera vilka som gömmer sig bakom exempelvis ”den starke poeten” respektive ”den svage poeten”.

Fascinerande och klokt, och man får lära sig saker om människans dubbla impulser, att vilja vara både omhändertagande och omhändertagen. Granströms autofiktiva huvudperson illustrerar den här dubbelheten på ett övertygande sätt. Hon tar ett hårt grepp om sina bifigurer och gör dem till något mer komplext än endimensionella typer.

Allt utmynnar i en intelligent och analytisk roman om kärlek, och som hela tiden håller sig steget före läsaren. Det är skrivet med bravur, men utan att ge intryck av att vilja imponera på läsaren.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/1 2020)