För femton år sedan
gav Carl-Johan Malmberg ut sin enda skönlitterära bok, Han som inte gjorde mig sällskap. Den byggde på egna erfarenheter,
och förblir en förbisedd klenod i den svenska samtidsprosan. Han återkommer
till den boken några gånger i sin nya bok Guldåldern,
som blir något av en senkommen uppföljare, utan att överhuvudtaget förhålla sig
till fiktionen.
I stället blir det
dagboksanteckningar från ett drygt år, från hösten 2016 till årsslutet 2017.
Nöden har dikterat denna bok, skriver han, utan det låter ett dugg ansträngt.
Till en början handlar det en del om fysisk värk och depressioner, ångest – och
själva avsikten att skildra en människas ”guldålder” ter sig allt mer utopisk.
Han utgår från filmen Guldåldern som
gjordes 1930 av Buñuel och Dalí, och kallar det den bästa film som gjorts. Det
är en typ av värdeomdömen Malmberg gärna fäller, så där vid sidan av sina
resonemang, med en typ av auktoritet som är svår att bemöta. Ja … om du säger
det, så …
Det blir en bok om
minnen, om läsning, om hans umgänge med den typ av konst han föredrar. Klassisk
musik, film från 60- och 70-talet, och författare som Duras och Beckett.
Dagboksformatet tillåter mer lösryckta associationer än i den typ av essäistik
vi känner igen från samlingarna Sällskap,
Sår, och M, tre suveräna böcker som det är svårt att göra sig kvitt – eller
för den delen böckerna om Blake och Yeats från senare år, två kanske ännu mer
suveräna bedrifter.
Den prydlighet som
det är lätt att identifiera hos Malmberg ger här vika för ett mer personligt
tilltal, som inte ska missuppfattas som slarvigt: snarare rör det sig om ett
fortsatt tålmodigt berättande om det egna förhållningssättet till konsten. För
låt det bli sagt en gång för alla: det är sällsynt med författare som lyckas
förmedla sin entusiasm lika entusiastiskt som Malmberg, vad han än skriver om.
Och han har ju så mycket kunskap att lära ut.
Hans bok är full av
obesvarade frågor, både de uttryckliga – ”Går det någonsin att acceptera
föräldralöshet?” – och de implicit antydda. Malmberg lever ett inrutat och
krympt liv detta dryga år, där han beklagar att värken inte tillåter honom att
resa till London. Torrt och sakligt återger han minnen, med en avmätt ton, som
om han inte ens själv kunde uppbåda ett intresse. Och för den delen: minnen?
Var vi ändå inte en annan när vi upplevde, när vi erfar?
Elegiskt skriver
han om sina mest älskade filmregissörer, Visconti, Antonioni, Fellini,
Pasolini, Resnais, Truffaut, Polanski, Tarkovskij, Fassbinder – det är en
filmkonst som inte längre görs, beklagar han. Något liknande kunde sägas om
Malmbergs stilkonst: så här skriver ingen annan. Jag tänker på UKON:s intervju
med Gunnar D. Hansson från Svd (23/9 2018) där Hansson menar att det inte
längre går att skriva arkeologisk dikt när Google har gjort det för lätt att
hitta det man söker efter. Åtminstone Malmberg är en skribent som trivs i det
analoga arkivet, som man gärna föreställer sig ivrigt löpande mellan sina
bokstaplar i jakt efter något citat som ska förtydliga ett resonemang.
Just citaten
återvänder han till, och vill tona ned sin egen insats som skribent. Det är en
typ av ödmjukhet som inte är riktigt klädsam. Dock skriver han om blygsamheten
som ett annat slags högmod, i en passage som förtjänar att läsas inte minst av dem
som aldrig slagit följe med blygsamheten.
Ändå erbjuder han
frikostiga nycklar till läsaren. Att han intresserar sig för detta, beror på
detta … Men är inte det förenklingar? Den typen av psykologiserande ger jag
inte mycket för: vi fastnar ju för saker av så många oöverblickbara orsaker, och
ofta är det paradoxer och idiosynkrasier som styr oss.
Som alltid hos
Malmberg är han rik på infall, och skriver lika insatt om Åke Holmbergs Ture
Sventon som om … tja, Goethe. Han lyckas också förklara exakt vad det är hos
Knausgård som ibland gör honom till en så liten författare – åtminstone skriver
jag undan på hans definition av Norén som en författare det är lättare att
förbehållslöst gilla. Hans argument bygger på ett credo från Diderot: ”När en
skådespelare tänker på publiken är allt förlorat.” I Malmbergs version är
Knausgård en författare som skriver för andra, medan Norén bara skriver för sig
själv.
I denna bok
återvänder Malmberg till de två röster som dikterar hans tillvaro, den ena full
av självförakt, den andra full av självförhävelse. Men varför inte bara kalla
det stolthet? Varför tillåter han sig inte vara stolt över vad han har åstadkommit?
Han förtjänar det ju. Som alternativ till den nuvarande rådande
identitetspolitiken föreslår han Yeats dualism, en personlighetsfilosofi som
omfattar motsatser, att en och samma individ kan vara både poeten och krigaren.
Han har också en
positiv syn på bildning, där det viktiga blir att göra sig uppmärksam på det
man behöver, och lära sig var man behöver leta efter det. I sitt skrivande
växlar han mellan kategoriska utsagor och tvivel, nyanseringar, en försiktighet
som ofta får hans åsikter att bli ännu mer övertygande.
Han skriver i några
längre partier om sin familj, om sin mormor och morfars skilsmässa i början av
1900-talet, en historia som egentligen inte inryms i denna bok. Somligt i boken
borde fungera som utgångspunkt för vidare diskussion, som när han diskuterar
kritikens nuvarande villkor och ställning, att det är mer en fråga om att
förhålla sig till verken, beskriva dem, än att agera kritiskt mot dem. Något
går förlorat i den kritiska diskursen, något Malmberg tveklöst och kursivt
kallar ”andligt”.
Det finns en
pessimism i boken, en allt mer stegrad misstro. Inte så förvånande:
pessimistiska blir vi väl alla. Lite mer oväntat är kanske den vidskepelse han
då och då ger uttryck för, eller att han roar sig med att lägga patiens. Han
återvänder till Yeats tanke om att gå tom till graven, att skriva färdigt innan
man dör, att då ha uttryckt sig så det räcker. Så infinner sig också den hemska
tanken: har han skrivit färdigt? En hemsk tanke för honom, men också för oss,
vi som läser honom.
För jag ska inte
sticka under stol med att Malmberg är och förblir en av mina absoluta
favoriter. Det blev han redan med sin essä om vin som kom i början av
2000-talet, Anden i flaskan. Hans två
böcker om Blake och Yeats från 2013 och 2017 är också så bra att det ibland
känns som att vi inte förtjänar dem: att de kommer från en plats som är större
än vår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.