10TAL # 31 2018

Jag känner denna mask,

den är jag själv

jag själv som döljer för världens blickar

en själ.

Så skriver Henry Parland i en av sina dikter, ord som kan gälla som portalen till 10TAL:s nya nummer, med just mask som tema. Att författare, eller konstnärer generellt, attraheras av masken är förstås ingen ny tanke. Men masken har också en generell attraktionskraft: bär vi inte alla en mask, spelar vi inte alla en roll? Även valet av maskering avslöjar vem vi egentligen är, kanske rentav en mer autentisk version.

Kristoffer Leandoer har skrivit en längre essä, som hinner diskutera allt från Lana Del Rey till Henry James. Kanske hade jag hellre önskat att han fokuserat på något av allt detta: varför inte en essä enbart om Lana, eller enbart om James, då han skriver initierat om båda?

Leif Holmstrand aktualiserar Yukio Mishima, något vi alltid ska vara tacksamma över. Inte minst därför att Holmstrand skriver så vindlande om Mishimas ”lustskam” kring alla hans olika för- och utklädnader, olika maskspel och om den frihet som enbart finns i det förbjudna, i det queera.

Det är ett tunt nummer (eller är vi bara bortskämda med fullmatade dubbelnummer på sistone?), som ändå och i trots mot det enhetliga ämnet spretar en del. Att maskera sig har förstås också sina politiska konnotationer, ett sätt att träda in i anonymitet och samtidigt göras fullt synlig. Så uppfattar jag också Leandoers ”hiding in plain sight”-tanke, som han tillämpar på Lana Del Rey, utifrån Alice Bolins nyligen utgivna essä Dead Girls, som han gör så bra reklam för att jag genast beställer den.

Ja, och som vanligt finns en debutant med, den här gången Eira Bergman Jenssen, som redan har en så originell röst att jag är beredd att säga att hon har kastat masken och framträder med ett helt eget tonfall.