Det är mycket
vatten i Tua Forsströms dikter. Så också i nya Anteckningar, hennes tolfte diktsamling: ”simma lätt simma fjäril
simma smala armar svalka / vattenfärger simma ut mot fyren älskling simma hem /
simma undervatten lätt i famnen simma eskimåkyssar”.
Det handlar också
om barndomen, hur dess idyll på något sätt alltid är villkorad, invaderad av
mörka moln, hotfulla antydningar. Med exakt precision ges vi små utskott av
denna tillvaro med potential att sätta djupa spår i personligheten. Forsströms
dikter är ordknappa, men öppnar mot oändliga berättelser om denna tid. Att röra
sig i hennes poetiska värld känns som att ha beviljats ett privilegium. En
upptäckt: tänk att detta får finnas!
Genom ordvalen
tecknas en universell värld, otrygg, sorgsen. Dikterna lyfter fram det som är
viktigt, det som verkligen räknas, och hur livet går vidare trots alla
svårigheter. Det är en påtaglig höststämning i dessa nya dikter, och därför
passar det utmärkt att läsa dem nu när mörkret snart är över oss.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 5/10 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.