Nyligen läste jag
Elisabeth Hjorths omtumlande roman Fadern,
där hon skriver: ”Jag tror inte på barndomen, den är en historia de vuxna
hittat på för att stå ut.” Nog kan jag stämma in i den utsagan, att den är som
en travesti på stoikernas bot mot dödsångest: När barndomen finns, finns inte
du, och när du finns, finns inte barndomen.
Kristoffer Leandoer
framstår allt mer som en av de skarpaste essäisterna på vårt språk, efter de
respektingivande böckerna Huset som Proust
byggde, Mask och Slut. Som kritiker i Svd håller han
också på att muta in ett eget område, i allt mer övertygande recensioner som
överskrider formatets begränsningar. Kort sagt: en skribent som har förvaltat
sin talang, och utvecklat en egen estetik.
Nu har han tagit
sig an barndomen, och växlar essäer om författarskap med tankar om barndomen
som koncept. Barn. Paradiset och flykten
därifrån är inte en bok som lägger saker till rätta och når definitiva
slutsatser. Hellre ägnar sig Leandoer åt att utforska ämnet både från sidan av
och inifrån.
Låt mig erkänna:
det första jag gör är att kolla personregistret. Finns tillräckligt många
referenser till Ray Bradbury? Ja, det gör det, och varför är det så viktigt?
Bradbury är den som i mitt tycke bäst fångat barndomens essens, den dubbla
känslan av suveränitet, oövervinnlighet – och maktlöshet, ovisshet. Fast, finns
barndomen?
För Leandoer blir
barndomen en metafor. Redan på bokens första sida ger han uttryck åt tankar som
liknar Hjorths: ”I själva verket finns kanske ingen barndom, bara saknaden
efter den. Kanske handlar den här boken bara om en gemensam lögn, en illusion
vi lärt oss att odla tillsammans.” Även en bit in i boken finns paralleller: ”Barndomen
är till för de vuxna, barndomen är en konstruktion av vuxna, för vuxna.” Här är
han definitivt något på spåren, och det är kanske därför det vi kallar
barndomen är en så fruktbar mark för fiktionen, både skönlitteraturen och
filmen är ju ständigt på jakt efter barnet.
Vad Leandoer främst
är – en bra läsare. Han är nyfiken och vetgirig, och sållar guldkornen i de
otaliga böcker som refereras. Ibland kan hans associationsbanor bli aningen
ansträngda, som när han på ett uppslag rör sig från Karin Boye, Ovidius,
Elizabeth Bishop, Håkan Östlundh, Ted Hughes, S/F-filmen The Girl With All The Gifts, för att hamna hos David Bowie. Där rör
han sig som skräddaren över vattenytan, och nog går det kvickt, fast jag gillar
mer när han låter tanken dröja, och hämtar slutsatser från en bits djup. I
rättvisans namn dominerar intrycket av en självständig tänkare, även om han
förlitar sig på många källor och refererar friskt.
Det blir också
tydligt att Leandoer behärskar konsten att skriva tydligt, utan att det för den
sakens skull blir enkelt. Att tänka ett steg längre än till det uppenbara är en
lärorik metod. Både det busiga och det städade ryms i hans stil, och därför är
han så väl skickad att skriva om just barndomen, att det är en busighet som så
att säga har internaliserats hos det vuxna perspektivet. Här får vi då fina
resonemang hur romantikens poeter, främst Wordsworth, förlöste barnet, eller man frestas nästan säga uppfann barnet.
Och barndomen blir
det vi inte kan återvända till. Genom Leandoers bok lyser de varnande exemplen.
Som Walter Ljungqvists märkliga roman Källan,
aktualiserad häromåret av Anna von Hausswolff. Leandoer går inte på bluffen,
kunde man säga, och varnar implicit oss andra för den bedrägliga lockelsen i
barndomsnostalgi. Eller i böckerna om Harry Potter, som ändå får exemplifiera
Rowlings unika förmåga att lyckas ge magin en så vardaglig inramning. Det var
också mitt intryck när jag läste den första boken i serien för nästan tjugo år
sedan, att jag knappt tänkte på att den innehöll magi, att det som skapade
läsupplevelsen mer handlade om hur pricksäkert hon hade skildrat den engelska
skolmiljön.
Fast barndomen som
paradis, själva bokens bärande tes, är jag förstås skeptisk till. Jag längtar
aldrig tillbaka: för mig kunde barndomen inte vara över fort nog. Jag såg allt,
begrep inget. Det enda jag minns är maktlösheten, utsattheten, otryggheten –
att när som helst riskera bli påhoppad. Vad var barndomen? Femton år av rädsla.
Äldre som tog alla chanser att utnyttja sitt överläge. Allt man gjorde blev en
förevändning för att bli bestraffad.
Något som också
existerar enbart i egenskap av minnet av den blir förstås beklagligt. Barndomen
är brist. Möjligen har G.B. Shaw sagt det bäst, att barndomen är bortslösad på
barnet. Nostalgin blir en strategi för den vuxne, som äntligen får mandat att
härska och dominera retroaktivt, som en revansch för forna orättvisor. Men det
betyder att man gör sig till härskare över det som gått förlorat. Mycket
riktigt citerar Leandoer Borges elegiska ord att alla paradis är förlorade. Det
är primitivt att vilja återvända. Som given referens fungerar också John
Miltons epos Paradise Lost, det
skönlitterära ursprunget till vår längtan efter en förljugen idyll.
Mycket i den här
boken är bra, som sagt oftast när han ger sig själv privilegiet att fördjupa
sig ordentligt. Det gör han exempelvis i ett ypperligt kapitel om Marguerite
Duras, som han på senare år översatt. Det är blixtrande skrivet, om Duras
relation till avtrubbning, religion, skogar – och skrik. Något mindre
övertygande skriver han om syskonen Brontë, där han låtsas vara oförstående
till varför de andra längtade så starkt efter den äldsta systern Maria som dog
i elvaårsåldern (hon var ju det egentliga snillet i familjen, har både
Charlotte och Emily vittnat om). Likaså tror jag han har fel när han hävdar att
Emily vågade säga att hon föredrog sin hund framför sina elever eftersom hon
var säker på att bli älskad ändå – snarare rörde det sig om brist på hyckleri,
och att hon allra minst i världen var säker på att vara omtyckt av någon.
Det något spretiga
i Leandoers metod hålls samman av hans nyfikenhet. Men också av hans ibland
oförutsägbara förmåga att ordna analogier. Som när han jämför två imperier, det
brittiska och det sovjetiska. Det brittiska utmärks av att dess vuxna tillåts
förbli barn, genom att låta någon annan ta hand om städning och matlagning,
medan det sovjetiska utmärks av att inte låta barnen förbli barn, utan göra
vuxna av dem så snabbt som möjligt. Jämför för all del det nuvarande
amerikanska imperiet, som sedan 50-talet hyllat barndomen i en skala som verkar
ha eskalerat under 2000-talet.
Det är förstås
ofint att anmärka på urvalet, som överlag är heltäckande. Vad som saknas är väl
Dylan Thomas effektiva plundrande av sin egna barndom i de många novellerna han
skrev, som kanske är det enda jag läst i ämnet som ger lika starka intryck som
Bradburys noveller. Så bland annat i ”Reminiscences of Childhood”, där Thomas också
ger oss en fin formel för barndomen: ”The memories of childhood have no order,
and no end.” Tyvärr flimrar en annan sublim barndomsskildrare bara förbi i ett
citat hon yttrar om en film, och det gäller Mare Kandre, vars debut I ett annat land gärna hade fått
illustrerar flera av den här bokens idéer. Och nog är det snålt att skriva så
utförligt om Mary Shelleys roman Frankenstein utan att påpeka hur dess mest
framträdande intertext är just Miltons Paradise
Lost.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.