”Now when I was a
little chap I had a passion for maps …” Joseph Conrad ger orden åt sitt
språkrör Marlow i Mörkrets hjärta.
Men egentligen kunde de tillhört vilken annan gvadd som växt upp och blivit
man: barndomsfascinationen för kartor är konstant genom historien. Fast ändå inte: som barn (gvadd är vad vi
kallades i Västerbotten) kunde jag aldrig dela intresset för kartor som fanns
vart jag än vände mig, bland kompisar eller bland böcker jag läste. Inte ens
som material för drömmar dög de: jag kunde inte föreställa mig att det fanns
någon väg ut ur tristessen, det fängelse som barndomen var.
Tidskriften Essä,
som nyligen nominerades till årets kulturtidskrift och berövades priset, har
till sitt andra nummer kartan som tema. Rättare sagt är det en karta från 1644
över Ugglums socken som är dess källtext. Som bekant är metoden att utgå från
en källa som behandlas av fyra essäister. Till detta nummer alltså den
obegripligt vackra geometriska kartan över en håla som enligt min mobiltelefons
karta ligger en timmes bilresa bort, i närheten av Falköping.
Fyra olika perspektiv
belyser kartan: arkivarien Mats Höglund, professorn i ekonomisk historia Lars
Magnusson, samt författarna Erik Andersson och Lotta Lotass. Höglund betonar
vardagslivet, hur det kunde ha tett sig under stormaktstiden, medan Andersson på
författarens fantasifulla sätt träder in i kartans värld, där han tycker sig känna
igen en anfader, Måns, och börjar tilltala honom, utan att egentligen få ett
svar. Magnusson skriver sakligt om skatterna, och Lotass visar hur fågelperspektivet
egentligen kom till människan först under slutet av 1700-talet, när vi kunde
kliva upp i flygkorgar. Hon landar i en vacker berättelse om Jackson Pollocks
golvmålningar, och en knasig anekdot där han såg en så vacker gräsmatta att han
körde några varv med bilen där och när ägaren krävde skadestånd erbjöd han sig
att signera konstverket i stället.
Lotass längre text
utgör en kartans kulturhistoria, medan Andersson skriver en essä som också
handlar om ölet – det var länge obligatoriskt för svenska bönder att odla humle
(något mina historielärarekolleger gärna påpekar – det har ändå sina fördelar
för den som sov sig genom skoltiden att arbeta på en gymnasieskola).
Vad tidskriften
Essä håller på med blir med detta nummer allt tydligare. I första numret handlade det ju om Almqvists essä ”Svenska fattigdomens betydelse”. Vad
redaktören Emi-Simone Zawall håller på med är ju att kartlägga Sverige och det
svenska, utifrån både dåtid och nutid. Det finns ingen karta över
fortsättningen, men det känns allt mer obligatoriskt att ändå ta sig dit,
varthän det än leder. Här ska också Jens Anderssons sobert vackra formgivning
prisas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.