Efter upptäckterna
av bortglömda anglosaxiska romaner på senare år, som på svenska återlanserat
författare som John Williams, Lucia Berlin och Paula Fox, kunde inget glädja
mig mer än att turen vore kommen för Penelope Mortimer, och hennes roman The Pumpkin Eater, från 1962. Två år
senare filmatiserades den, med Anne Bancroft i huvudrollen, och samma år översattes
den till svenska av Lisbeth Renner (som Gift för fjärde gången), och det borde bara vara en tidsfråga innan
den ges ut på nytt av Modernista.
Gift för fjärde
gången? Ja, huvudpersonen Mrs Armitage (vi får aldrig veta hennes förnamn) är
just detta, 31 år gammal när hon träffar Jake, och har fått så många barn att
det inte går att räkna dem. Hon bryter ihop på Harrods, börjar gråta
extraordinärt stora tårar på deras linneavdelning. Ändå har hon allt: en make
som äntligen fått fart på sin karriär som författare av filmmanus, underbara barn, ett hus fullt av tjänstefolk.
Men är det då så
att framgång föder missnöje? Åtminstone tvivel. Berättelsen ger oss olika
förslag som kan öppna upp den melankoli hon lider av. Det finns många
självbiografiska paralleller mellan Mrs Armitage och Mrs Mortimer. Författaren
var också gift otaliga gånger, hade ännu fler barn, och led av depressioner,
och gick i psykoanalys. I verkligheten utsattes hon för sexuella övergrepp från
sin far, en präst, från hon var åtta år fram till sjutton. Något går snett för
romanens protagonist: ”When I was fourteen I had the world at my feet but
somebody didn’t do their job properly and allowed me to sin.”
Efter att ha
kraschat på Harrods går hon till en psykiater (i filmen heter han Ingram,
vilket är lite kul då romanens huvudperson som femtonåring läser Jane Eyre). Maken håller på att bygga
ett hus vid ett torn, och detta torn står som en självklar symbol för den
sinnesfrid hon letar efter. Men också annat: maken är otrogen, och det antyds
att han har en liten kuk.
Dialoger med
psykiatern dominerar, liksom tillbakablickar till uppväxten. Mrs Armitage är
snygg och intelligent, eller om det bara är så hon uppfattas. Annars är ju det
den farligaste kombinationen: vad Mortimer vill säga är förödande för
äktenskapet, så som det genomskådas av hennes karaktärer. För både hon och han
gör slut på det från var sitt håll, och båda beter sig otillbörligt. Om än med
en ambivalens, för hon dömer inte helt ut äktenskapet heller.
Här blir det en
exakt återgivning av ett mentalt tillstånd. Hon är uttråkad och samtidigt så
full av oförlöst liv och energi. Den underliggande katastrofstämningen härskar.
Det som antyds är att det för en kvinna på 60-talet bara fanns valet mellan att
vara uttråkad och beundrad eller intresserad och eländig, att faran ligger i
att börja tänka (börja intressera sig). Däri ligger intelligensens fälla – att den
bjuder in så mycket tvivel och förtvivlan. Det är en stundtals nattsvart roman,
präglad av dyrköpta insikter: ”You learn nothing by hurting others; you only
learn by being hurt.”
Så har hon,
romanens Mrs Armitage, ingen nytta av sin genomskådande blick, utöver att den
skänker henne cyniska aforismer (”it’s arrogance that keeps one alive”). För
romanen är det en styrka, men för människan är det aldrig till gagn att dränka
sig i betänkligheter. Det Mortimer gör så oerhört bra är att undvika det
elaborerade, och därför blir stilen så passande till innehållet, med hustruns
återhållsamma känslor direkt speglade i språkets återhållsamhet.
Att säga att The Pumpin Eater förtjänar sina läsare 55
år efter att den utgavs är en underdrift. Den undersöker främlingskänslan, och
torde appellera på alla som intresserar sig för det mänskliga – därför ter sig
min utgåvas blurb från Edna O’Brien lite undanskjutande: ”almost every woman I
can think of will want to read this book”. Jovars, kvinnor har all anledning
att ta varning, men varför skulle inte också män behöva få insikt i den
ensamhetens problematik som romanen gestaltar så skickligt? Menar hon att det
är så annorlunda? Att män inte behöver läsa om vånda, om bekymmer, om oro, om
ångest, om depressioner, om det som gör livet fult?
Det här är en på
nästan alla plan underbar roman, för han och hon och hen. Bland annat har
Mortimer ett gehör för dialog som hela tiden skapar förtrolighet, att det inte
finns några avstånd till karaktärerna och händelserna. Då blir Mrs Armitage en
av de mest levande romanfigurer jag har upplevt, och vi tillåts följa henne med
den typ av intimitet som är romanformens försprång till andra konstarter. Även
hur barn pratar – tjatigt enerverande – är lysande återgivet. Det som inte har
åldrats lika bra är två onödiga referenser till svarta: när man diskuterar hur
hårt Jake jobbar, är det ”like a nigger” eller ”like a black”.
Penelope Mortimer
skulle ha fyllt 100 år nästa år, och dog 1999. Hon föddes i Wales, var måttligt
framgångsrik (skrev regelbundet noveller till The New Yorker), oerhört
produktiv, men The Pumpkin Eater
räknas som hennes mest kända roman – dock inte den hon själv tyckte var bäst.
Den filmatiserades alltså 1964, med manus av Harold Pinter, en film som nästan
är ännu sorgligare än romanen. Anne Bancroft spelar Mrs Armitage, som olyckligtvis
getts ett förnamn (Jo).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.