Föreläsning på Göteborgs stadsbibliotek,
10/10 2016, i deras serie ”Klassikern”.
Jag ska tala om
Clarice Lispectors roman ”Stjärnans ögonblick”, jag ska tala om hur det är att
läsa Clarice (explosion). Ordet ”explosion”: föreställ er det. Inom parentes,
lite då och då, kanske tretton gånger under den här föreläsningen. För det är
så hon skriver, bokstavligt: ordet ”explosion”, inom parentes, och med
parentesen gör ordet mer emfatiskt. Paradoxalt? Kanske. Men att läsa Clarice
innebär också att vänja sig vid paradoxerna. Vänja sig vid extrema
sammankomster. Tvära kast. Häftiga möten. En balansakt mellan det möjliga och
det omöjliga. Den klarsyn som man bara får i svindelns ögonblick. Det man ser i
stormens öga.
Det svåraste med
att förbereda denna presentation av Clarice Lispector var först frågan om jag
skulle använda efternamnet eller efternamnet. När jag väl bestämt mig för
förnamnet fick jag höra hennes översättare Örjan Sjögren här i Göteborg på
bokmässan kalla henne ”Clarissi” och inte ”Clarice”, som jag har kallat henne
tidigare. Efter att ha frågat en brasiliansk utbytesstudent på skolan där jag
jobbar fick det alltså bli ”Clarissi”.
Att jag använder
förnamnet bryter mot all konvenans, det är ju det första man får lära sig att
inte kalla författare vid förnamn, och i synnerhet inte kvinnliga författare.
Eller hur, Selma och Astrid? Om jag ska försvara mig: hon bryter ju själv mot
all konvenans. Det var den franska författaren och litteraturvetaren Hélène
Cixous (explosion) som kan sägas lanserade författaren – och geniet – Clarice
Lispector som just Clarice, genom att konsekvent benämna henne vid förnamnet.
Men det är ingen banal gest av intimitet som ligger bakom det valet, för när
Lispector återvände till Brasilien efter att flera år ha bott utomlands blev
hon omedelbart så populär att hon blev
sitt förnamn, känd som och omtalad som ”sfinxen Clarice”. Det kan jämföras med
den svenske fotbollsspelaren Zlatan, som ju har ett efternamn, men det är inte
nödvändigt att säga det. Ni vet vem jag menar. Och när jag säger Clarice är det
bara den här Clarice jag talar om.
Människan Clarice
föddes i Ukraina, på ett för litteraturen ganska viktigt datum, 10 december,
dagen då Nobelpriset delas ut. Hon föddes som Chaya Pinkashovna, som dotter
till Mania och Pinkhas (som i Brasilien blev Pedro). Året var 1920. I förnamnet
finns konnotationer till djur. Senare skulle hon skriva: ”Att inte ha fötts som
djur tillhör mina hemliga nostalgier”. Hon gifte sig alltså med en diplomat,
inget överdrivet bra beslut, skilde sig och flyttade hem. Först hade hon
debuterat som författare med den sensationellt mogna romanen ”Nära det vilda
hjärtat” när hon var drygt tjugo. Den har, utöver att vara en fantastisk roman,
en fantastisk titel, och ja, Clarice är bra på titlar, genomtänkta men också
skruvade och smått bisarra titlar. Några exempel: ”Hemlig lycka”. ”Blåsa
liv”.
Och givetvis
”Stjärnans ögonblick”, en bok som är så speciell att den har tretton
undertitlar. Talet tretton var annars något den ytterst vidskepliga Clarice
gjorde allt för att undvika den siffran när hon skrev – noveller skulle till
exempel helst sluta på sidan 12, och annars mixtrade hon med radavstånd för att
undvika det olycksbådande tretton. Vi kan skratta åt vidskepligheten, eller le
i mjugg om vi är mer väluppfostrade, men för den judiska Clarice har
kabbalismens siffermystik en annan betydelse än för oss sekulariserade
svenskar. Här är de tretton undertitlarna.
Skuldens ögonblick.
En känsla av förlust. En blues klagan. Rätten att skrika. Vad framtiden
beträffar. Sentimental kioskhistoria. Vissling i den mörka vinden. Hon vet inte
hur man skriker. Det finns inget jag kan göra. Hon får klara sig bäst hon kan.
Diskret utgång genom bakdörrarna. Protokoll över faktiska omständigheter i det
förflutna.
Jag ska också passa
på att påminna om att det är Örjan Sjögren som har översatt alla hennes romaner.
Fem stycken, samt två böcker med noveller. Fyra av romanerna är fortfarande
inte översatta. Också att det är väldigt bra översättningar, i den mån jag kan
bedöma. Det har funnits ett missnöje från anglosaxiskt håll att deras
översättningar har mildrat det kantiga och aviga i stilen, och det kan jag i
viss mån instämma i eftersom jag har läst ungefär lika mycket på engelska som
svenska, bland annat det som inte ännu finns på svenska. Men Örjan Sjögren är
suverän på att få de svenska utgåvorna att bli lika omtalat besvärliga i sin
rytm som originalen är.
Alltså: tretton
undertitlar till romanen ”Stjärnans ögonblick”. Så gör bara en extrem
författare, en extremist. Givetvis är Clarice en extremist, och som sådan
besvärlig, ofta kategorisk, ofta påträngande, frustrerande, jobbig. Så att
många läsare har svårt att ta till sig hennes böcker, det är inte ett dugg
märkligt. Men lika självklart är det att hon är en författare som har fått
fans, och att det är något som i stor utsträckning har infallit under de
senaste tio åren. De svenska översättningarna, med undantag för en
novellsamling som översattes på 80-talet, har ju också kommit under 2000-talet.
Människan Clarice dog 1977, 9 december, på förmiddagen, klockan 10:30, dagen innan
sin födelsedag.
Bara två dagar
efter att boken publicerades, i oktober 1977, blev hon intagen på sjukhus och
diagnostiserad med den cancer som tog hennes liv två månader senare. Det är som
om hon iscensätter sin död med den här boken, i en offentlig död, att den
fortsätter att pulsera efter den fysiska döden. Det påminner om David Bowie,
som släppte sin skiva ”Blackstar” den 8 januari i år, på sin födelsedag –
notera – och som dog två dagar senare. Kanske en långsökt jämförelse, men det
är det mest långsökta som är det mest sanna ibland. Även Bowies död ser i
efterhand iscensatt ut, och att den var offentlig förstärks ju av den kusliga
videon till titellåten i sjukhussängen.
Nu: Stjärnans
ögonblick. Huvudpersonen är den nästan provocerande intetsägande Macabéa. Namnet
är en tydlig allusion till mackabéerna, den judiska ätten från århundradet före
Kristus, som kämpade för självständighet från tyranner, och blev hjältar.
Passande namn för antihjälten i den här romanen. Clarice var judinna, något som
har avsatt vissa spår i böckerna, men det är fortfarande ganska outrett, vilken
roll religionen har för intrigerna. 2009 kom det en väldigt välskriven biografi
på engelska, ”Why This World” av Benjamin Moser, och han berör detta men på ett
ganska försiktigt sätt. Så det finns definitivt mer att säga.
Det finns ett
utpräglat religiöst tema i flera av hennes böcker, som i ”Passionen enligt
G.H.”, om kvinnan som konfronterar en kackerlacka och når en insikt som är
starkt andlig. I ”Stjärnans ögonblick” är det som att Clarice gör en
bekännelse:
”Det är när jag
skriver som jag kommer i kontakt med de inre krafter som jag har, genom mig
själv träffar jag er Gud. För vad skriver jag? Hur ska jag veta det? Jag vet
inte. Jo, det är sant, ibland tänker jag också att jag inte är jag, så
främmande är jag för mig själv att jag verkar tillhöra en avlägsen galax. Är
jag jag? Jag hoppar skrämd till vid mitt möte.” (s 46-47)
Macabéas renhet
pekar ut henne som ett helgon, eller som det står i den svenska översättningen
”en helig” (på engelska står det mer bekräftande ”a saint”). Hon är en
icke-kvinna – en jungfru. En icke-kvinna som skildras av Rodrigo, som är en
icke-man, ett påhitt av den kvinnliga författaren. Hela metoden är mindre än
androgynitet, och ändå mer än
androgynitet.
”Allt i världen
började med ett ja.” Så lyder den första meningen. Jag ska spoila slutet nu och
avslöja att bokens sista mening bara består av ett ord, ordet ”Ja.” Sålunda
slutar den här sista av Clarices romaner med ordet ”ja”, vilket ju är fint. Det
är sant att den postuma romanen ”Blåsa liv” senare utkom, men den var ett
projekt som sammanställdes av assistenten Olga Borelli, som har stor del i hur
dessa två sista böcker blev redigerade.
Ordet ”ja” är ju
också det berömda sista ordet i James Joyces mångordiga roman ”Ulysses”, och
Joyce brukar nämnas som en inspirationskälla för henne. Liksom Virginia Woolf.
Ett omdöme från översättaren Gregory Rabasso om Clarice Lispector lyder:
författaren som såg ut som Marlene Dietrich och skrev som Virginia Woolf. Ett
sexistiskt omdöme. Dessutom osant, hon skriver inte alls som Virginia Woolf.
Mellan ja och ja
utspelar sig ”Stjärnans ögonblick”. Ett enda stort bejakande, men också ett
bejakande som bara kan leda till död. Stjärnans ögonblick är ett dödsögonblick,
för när vi ser stjärnan är den redan död, är hon redan död.
Macabéa är oansenlig
och undfallande. Dum och ful. En föräldralös nittonårig maskinskriverska, ett
arbete hon hankar sig fram på trots att hon är så gott som illitterat. Hon
kommer från fattigdom till storstaden Rio, med inte stort mer än komplex i sina
resväskor. ”Ingen gav henne en blick på gatan, hon var kallt kaffe”, som det
står i en av de mest skoningslösa karakteristiker jag har läst. ”… livet hennes
var torrare än gammalt bröd utan smör”, får vi också veta, och det är som om
författaren tävlar i nedsättande omdömen.
Vem säger att hon
är dum och ful? Författaren. Författaren Clarice Lispector uppfinner en
författare som skriver hennes roman, en manlig författare. Rodrigo S.M. Ska
initialerna SM uppfattas som S/M, som sadomasochism? Hm. Det finns ett klart
sadistiskt drag i den blick som anläggs på Macabéa, hur hon blir ett objekt,
ett föremål att brukas av den grymme författaren. Men det är inte hela
sanningen. För han växlar mellan grymhet och ömhet, ömsom hjärtlig och ömsom
hjärtlös, och så ska förstås den här författaren förstås, som någon som rör sig
mellan ytterligheter.
Och rätt in i
paradoxerna. Jag kunde lista alla de paradoxer som den här romanen innehåller,
men då skulle jag ju framstå som lika extrem som dess författare, och det är
jag ju inte. ”… det är klart att historian är sann även om den är påhittad”,
slår författaren Rodrigo S.M. fast tidigt, men det är förstås också en formel
som kan tillämpas på författaren Clarice Lispector. Eller, som Märta Tikkanen
skulle uttrycka sig: ”Tro inte ett ord jag säger, allt är sant.” För vad är
verkligheten?
Mellan ja och ja
utspelar sig ”Stjärnans ögonblick”, ja, men också mellan sanning och lögn.
Mellan det dokumentära och det fiktiva. Ett skrivande som nuddar vid det
omöjliga, som gör Macabéa till, med Kafkas ord, både en slutpunkt och en början.
Hélène Cixous har sagt att Clarice är vad Kafka skulle ha varit om han vore en
kvinna. Registreringen av hennes liv är så fritt från yttre dramatik att det
bara kan kallas autentiskt. Hon är en trovärdig person, infångad med precision
av den här manlige författaren Rodrigo, som är saklig och neutral. Fast.
Fast han är en
nyckfull berättare. Ibland tappar han tråden, eller om han bara tappar intresset,
och blir ibland äcklad av sitt eget sätt att skriva och tar paus i tre dagar
innan han kan fortsätta. Det är ett skrivande fullt av tvekan och
ifrågasättande. Att Clarice väljer en manlig pseudonym ger henne möjlighet att
både fly från och uppsöka det avvikande. Mannen som norm, som auktoriteten. Hon
både spelar med och kritiserar detta förhållande.
Som jag antydde
tidigare är Clarice de tvära kastens författare, de djärva tankesprångens och
de oförutsägbara slutsatsernas författare. Det är ett skrivande som ligger
filosofin nära. Vad hon lär ut är att tänka annorlunda, en helt ny approach på
tillvaron. En förändring. ”Jag är inte någon intellektuell, jag skriver med
kroppen”, skriver Rodrigo/Clarice i den här romanen, ord vi inte ska ta
bokstavliga. Den nya sortens logik hon förespråkar ligger vansinnet nära. ”Är
jag jag?” som hon frågar sig, innan hon hoppar till, skrämd av de bottnar som
öppnar sig vid sådana frågeställningar.
Hon är en
performativ författare, som låter orden bli handling. Metaforen blir
bokstavlig. Författaren illustrerar eller snarare gestaltar empatin, med porträttet av Macabéa. Här blir Clarice
henne, den tafatta människan som inte kan identifiera sig som människa. Det är
en tillägnan som inleder boken, där författaren Clarice Lispector leker med sin
identitet, och förtydligar att det är just hon – Clarice Lispector – som
tilltalar läsaren här, och inte den fiktive Rodrigo S.M. I denna tillägnan
skriver hon om den musik som har inspirerat, eller snarare de musiker, kompositörer,
som har fungerat som livigivare: ӌt alla
dem som i mig har rört vid oväntade skrämmande zoner, alla dessa nuets profeter
som har spått mig själv så att jag nu när som helst exploderar i: jag.” Det
ger ytterligare resonans till den kusliga frågan: ”Är jag jag?”
Hon skriver en
sällsam musikalisk prosa, men det är lika sant att påstå att den är fasansfullt
omusikalisk, med sina ryckigheter och avbrott. ”Denna bok är en tystnad”, kan
vi läsa i ”Stjärnans ögonblick”, ett av dessa ögonblick då du som läsare både
fattar exakt hur det ligger till och tänker: ”Nä, vänta nu …” Skarpa
formuleringar, starka rader, aforistiska. Det är ju så med aforismer, som
Umberto Eco hävdade om Oscar Wilde, att även om det som hävdas där motsätter
all logik är den alltid sann, och det är en möjlig läsart även av Clarice, att
skumma sig fram till dessa osannolikt sanna aforismer, excentriska citat, men
det blir då ett sätt att reducera böckerna, att inte göra dem rättvisa.
Mellan ja och ja,
ja, men också mellan mekanik och dynamik. Hon ger en fyrkantig inramning till
den här huvudpersonens inrutade liv, med tristessen som enda varaktiga
sällskap. Hon lyssnar på reklamradio, klipper ut tidningsannonser, äter
sparsamma måltider och längtar efter förändrade livsvillkor. Hon är vulgär, men
återigen, det är bara halva sanningen att förminska henne, att se henne som en
patetisk figur att skratta åt eller skratta ut. Att hennes avvaktande tillstånd
beror på det fattiga ursprunget är något romanen underblåser, genom att peka ut
Ödets orättvisa fördelning av potential. Kapital är ju en fråga om ekonomi, men
också om skönhet och kultur, eller värderingar, som det så flott hette i
somras. Macabéa består av oförargligheter, men också av ett kulturellt kapital
som inte kan och inte kommer att ta henne någonstans. Hon är för naiv, jo, men
det är en naivitet som hon har ärvt, som hon inte kan göra något åt. Så
orättvis är världen, säger Clarice Lispector med den här romanen, som kanske är
hennes mest politiska verk. Hélène Cixous vidrör det i en av sina otaliga
texter om Clarice: ”Är det alltså en politisk text? I hemlighet. Om det finns
en andlighetens politik. I Clarice Lispectors obevekligt realistiska och andliga värld är fattigdom och
rikedom i första hand själsliga villkor, passionens paradoxala mönster.” (min
översättning)
Det är mekaniken. Det
dynamiska ligger i den pulserande stilen, i avbrotten, parenteserna, det där
som gör romanen irrationell och orolig. Sydamerikanen Borges är ju inte
främmande för tanken att en bok förändras efter vår första läsning av den. Att
läsa Clarice är som att upptäcka det här som en bokstavlig sanning. Som om
orden har bytt plats med varandra. Det
dynamiska visar sig också i böckernas inbördes sammanhang, hur de bildar en
organisk enhet. Att de på något sätt fortlever i och mellan varandra, går in i
varandra och kommunicerar tematiskt och stilistiskt. Okej, det är ingen
originell tanke, men för en författare kan det vara så mer eller mindre, och
för en författare som behandlar intrigen så nonchalant som Clarice gör är det
förstås mer aktuellt.
Macabéa är något så
ömkligt som oförmögen att leva, oförmögen att som det heter på plakatspråk ”ta
tag i sin situation”. Lyfta sig ut ur sina dåliga omständigheter. Hon är
sorglös, men ändå sorgsen, om än inte förtvivlad. För att vara förtvivlad,
inbillar hon sig, måste man vara intressant, bemärkt. Det är knappast så att
man får lust att berätta för henne att hon tar miste, eftersom det på något
sätt håller henne kvar i tillvaron, den här bräckliga världen hon lever i. Hon
är ju neurotisk, något mildare, fast med reservationen att det är en
”stridsneuros”. Hon drömmer om att få träffa en soldat, för att unna sig
förhoppningen att han eventuellt kommer att döda henne. Är det dödslängtan? Det
finns ingen uttalad självmordsdrift hos henne annars, bara en statisk tristess.
Vi ska inte heller beklaga, för: ”må ingen beklaga de döda; de vet vad de gör”,
blir en av romanens lakoniska slutsatser.
Sant, hon har en
pojkvän en kort period, en kysk relation som avslutas när pojkvännen – Olímpico
– träffar Macabéas kollega, den färgstarka Glória. Någon svartsjuka orkar
Macabéa knappt uppbåda, för det är inget traditionellt triangeldrama det här.
Vi får veta att Olímpico faktiskt har dödat en man med kniv tidigare. Han är en
charmlös streber, och med sina obehagliga kommentarer kanske ett förebud till
de nättroll som vi har så gott om nu. Hans namn är förresten också en koppling
till berättelsen om mackabéerna. I hans fall var det vid berget Olympius som de
seleukidiska härskarna försökte tvinga judarna att tillbe de grekiska gudarna.
Hans namn blir då en ledtråd till den falskhet han har i sin personlighet.
Själv omgärdades
Clarice av rykten, något hon inte var sen att själv utnyttja, som att hon gärna
ljög om sin ålder (det kan vara därför Örjan Sjögren i efterordet till den här
utgåvan av ”Stjärnans ögonblick” har gjort henne sex år yngre). Namnet var en pseudonym.
Hon var lesbisk. Hon var rentav en man. Hon tillhörde extremhögern politiskt.
Hon var kommunist. Hon var katolik.
Ett år gammal
utvandrade familjen till Brasilien. Det är sant att hennes fötter aldrig
beträdde ukrainsk mark. Hon hade möjligheten på 60-talet när hon bodde i
Warsawa, och fick också en inbjudan från Sovjet, men vägrade resa. Namnet på
hemorten Checkelnik härstammar från det turkiska ordet för flykting. Det finns
en logik i att hon föddes där, att föräldrarna reste dit för att hon skulle
födas där.
När Clarice var nio
dog hennes mor, när hon var nitton dog hennes far. Romanens Macabéa är –
påminner jag – föräldralös. Den nittonåriga Macabéa. När Clarice listar de
tretton alternativa titlarna till ”Stjärnans ögonblick” gör hon något oväntat
och förbluffade. Hon skriver in sitt eget namn bland de alternativa titlarna,
efter de fyra första. Namnet i skrivstil – en stadig autograf, skriven med fast
hand och inte den darrande hand hon ägde efter den brand som september 1966 närapå
tog hennes liv. Hon levde ett farligt liv: hon lierade sig med det farliga,
lekt med elden på fler än ett sätt.
Av autografen kan utläsas
att huvudpersonen är ”Clarice Lispector”, att boken är ett självporträtt. Jag
påminner: Macabéa kommer från samma region som familjen Lispector hamnade i när
de anlände till Brasilien. Hon är maskinskriverska, och därmed en slags
författare. Återigen: den fråga som romanen ställer, ”Är jag jag?” blir allt
mer oroande, allt mer påträngande, allt mindre retorisk.
För den delen: vem
är jag när jag läser? Är jag inte Clarice när jag läser? Det är en galen tanke,
men så är det här också en galen författare, i någon mån. Igen: vem är jag när
jag läser? Är jag inte Clarice, är jag inte kvinna, på samma sätt som att hon
är man när hon skriver, i skydd av den machismo som hon kan uppsöka i sitt
alias Rodrigo S.M. En undanflykt: hon säger att om en kvinna hade skrivit
romanen hade den blivit för tårdrypande sentimental. Och här är jag – en man
som talar om den hyperkvinnliga författaren Clarice Lispector. Jag känner till
att män – i den mån de läser – helst läser manliga författare. Ok – undantag
finns, och ni män som har sökt er hit bekräftar väl det, fast det finns
undersökningar, det finns också anekdotisk evidens. Jag känner män som läser,
men de läser som sagt nästan undantagslöst manliga författare. Med den logiken
kunde jag parafrasera Edith Södergran och säga: ”Jag är ingen man.” Romanen
gestaltar den laddning som finns i det maskulina och feminina, och vad som
händer när de möts, eller kolliderar snarare. Hélène Cixous har skrivit en hel
del om det feminina skrivandet, bland annat i essän ”Medusas skratt” som utkom
på svenska i januari i år. Men att generalisera är farligt, liksom att prata
för mycket om biologi. Författare är unika, eller säg så här: alla författare
är unika, men en del författare är mer unika än andra. Ni kanske anar vartåt
jag vill komma.
Vad är det unika?
Vad är en författares stil? Enligt Anders Olsson i Svenska Akademien är stil en
fråga om avvikelse, att det är inför besynnerligheterna vi ska vara särskilt
uppmärksamma. En författares stil är ju också magi, kunde jag tillägga, en
egenskap som inträffar i mötet med läsaren, ett möte som alltså kan vara en
kollision eller en konfrontation. Kritikern Håkan Lindgren skrev i somras fint
om förhållandet mellan text och litteratur, att det kan jämföras med
förhållandet mellan pianot och musiken. Att litteratur är det ordlösa som
uppstår när vi läser, en individuell upplevelse. Med hans egna ord, de
”övertoner som finns noterade någonstans i partituret och som bara uppstår inom
läsaren, i resonans med tidigare erfarenheter”. Eller med Herta Müllers ord
från samtalsboken ”Mitt fosterland var en äppelkärna”, att hon inte skriver
meningar i skalan 1:1. Det är
litteratur: en händelse som finns investerad i texten, men osynligt, och som
måste upplevas, eller kanske kännas.
Liksom höras.
Clarice flirtar med
populärkulturen. Hon har skrivit noveller om den brasilianska nationalidrotten
fotboll, och ”Stjärnans ögonblick” hävdar hon är sponsrad av Coca-Cola. Macabéa
har Marilyn Monroe som ideal, men anser också att Greta Garbo vara den perfekta
människan – kanske för att dessa är hennes totala kontraster. En längtan att nå
det omöjliga. Men också: kollegan Glória utbrister i en undran om Macabéa ens
har ett ansikte. Så långt sträcker sig hennes anonymitet, eller oansenlighet.
Hon är kvinnan utan egenskaper, skulle man kunna parafrasera titeln på en annan
klassiker, Robert Musils stora verk. Hon må vara ful och dum, men hon är också
fri, om än det är en frihet som är paradoxal och betingad. Det radioprogram som
Macabéa lyssnar på maniskt var också något Clarice lyssnade på. Hon skrev också
tidningskrönikor, det finns ett fint urval på engelska, ”Selected Crônicas”,
med varierande ämnen. Hon spökskrev också en biografi över den brasilianska
filmstjärnan Ilka Soares.
Att romanen skulle
vara sponsrad av Coca-Cola var ett befängt skämt på 70-talet, men vi vet ju att
filmer från och med 90-talet väldigt aktivt och öppet – eller transparent, som
modeordet lyder – talar om produktplacering. Så ska väl förekomsten av
Coca-Cola i ”Stjärnans ögonblick” uppfattas, som produktplacering. När Bret
Easton Ellis gav ut sin roman ”American Psycho” 1991 hörde en del företag av
sig, för de ville bli strukna ur romanen, och ansåg det som dålig publicitet
att omnämnas som en seriemördares favoritmärke. Tio år senare, 2001, blev det
en smärre skandal när Fay Weldons roman ”The Bulgari Connection” sponsrades av
företaget Bulgari med drygt 200 000 kronor för att nämna dem, något hon gjorde
34 gånger. Fundera på varför det äts så mycket Dumle-kola i Camilla Läckbergs
”Tyskungen” ….
På tal om titlarna,
skulle man göra en lista – dessa listor, jag anar att jag håller på att
utveckla ett extremistiskt förhållningssätt nu – en lista över nyckelord i
hennes romaner, är titlarna vägledande, alltså titlar som ”Hemlig lycka” och
”Nära det vilda hjärtat”. För det är klart att hemlighet är ett nyckelord. Det
vilda, oh ja. Men också ett ord som främmande. Och frihet, allra helst frihet,
ett ord som inte går att undvika, den instängande friheten. Ordet ”jag” är ändå
det bestående nyckelordet för främst den här romanen. Vad ett jag är – kanske
den svåraste frågan av alla, den enda filosofiska frågan värd att ta på allvar.
Mellan ja och ja,
ja, där utspelar sig ”Stjärnans ögonblick”, men också mellan definitionerna och
förebuden. I det som vi bara kan ana oss till. Det som vi i brist på annat
kallar ”övernaturligt”, vilket både kan vara ett poetiskt och ett löjeväckande
ord. Att gå in i Clarices värld är att acceptera förekomsten av det
övernaturliga, av det magiska. Macabéa går till en spådam. En spådam som
förebådar stora förändringar i Macabéas liv. Givetvis har hon lika rätt som hon
har fel. För jag vill inte helt spoila hur romanen slutar, men vi kan säga så
här: den är både melodram och tragedi, en tragedi med ett ”gott slut”, som det
utlovas tidigt i romanen. Att den utspelar sig mellan definitionerna och
förebuden, ja, mellan liv och liv, inte mellan liv och död, som väl torde vara
det naturliga förloppet. Låt mig då påminna er om att Clarice är en
övernaturlig författare, en författare som överskrider döden, som gör döden
till något futtigt. Givetvis: Macabéas liv är futtigt. Ergo …
Spådamen förutsäger
lycka, ja, och det är en giltig eller rimlig tolkning. Den som har fel har
rätt, verkar Clarice vilja säga med sin snedvrängda logik. När Clarice själv
gick till en spådam var prognoserna ytterst gynnsamma, något hon tog emot med
lika delar sarkasm som – tja, tillförsikt. Att den extremaste av författare
lockas av det övernaturliga kan inte förvåna oss. Man kan rycka på axlarna åt
det: det ockulta har låg status. Samtidigt skriver hon i dedikationen till
”Stjärnans ögonblick”:
”man får inte glömma att atomens struktur
aldrig har skådats men att man ändå känner till den. Jag vet mycket som jag
aldrig har sett. Och ni också. Man kan inte lägga fram ett existensbevis för
vad som är sannare, det enda sättet är att tro. Att tro gråtande.”
Att tro gråtande.
En både vacker och lite skrämmande inställning ändå. Religionen blir för henne
en skådeplats för färden mellan det sublima och det löjliga, så som Thomas
Paine skissade fram förhållandet i 1700-talsboken ”The Age of Reason”. Sålunda: inte enbart mellan
ja och ja utspelar sig Clarices roman, utan också mellan det sublima och det
löjliga. Värt att påminna sig om det. Det är
också en bitvis löjlig bok. För att det är en bok om livet, och livet är
löjligt.
Clarice är
desillusionerad utan att bli cynisk. Möjligen är det därför hennes läsare blir
fans. Det är svårt att uttala sig om Clarice utan att hemfalla åt superlativen,
och möjligen är det något sektlikt över många läsares – jag menar fans –
förhållande till henne. Är det inte hennes eget fel? invänder jag patetiskt,
när hon själv är så kategorisk och omedelbar och ja, har så lätt att använda
superlativ. Vår läsning blir en spegling av innehållet. Ingen skriver ändå så
extatiskt om Clarice som Hélène Cixous, som redan 1979 skrev sin första essä om
henne.
Att hon som författare
genomskådar, men gör det med förståelse och förlåtelse. En förlåtande blick –
en blick av nåd, en nåd trots allt, och med det som vi brukar kalla andlighet.
Hon skriver osentimentalt, ja, och visar människan hur hon är och hur hon borde
vara. Det är skrivet med en slags brutal ärlighet som man skulle kunna kalla
hårdhet – Macabéas namn bär etymologiska spår från det hebreiska ordet för
”hammare”. ”Livet är en knytnäve i magen”, skriver Rodrigo/Clarice på de sista
sidorna.
Och vi ska inte
heller låta oss luras: författaren Rodrigo S.M. blottar förstås sin
upphovskvinna. Ofta tränger sig Clarices röst igenom. Det kan vara en
efterhandskonstruktion, men allt är på sätt och vis efterhandskonstruktioner.
Vi har alltid facit. Inbillar vi oss, åtminstone. När vi läser ”Stjärnans
ögonblick” är författaren död.
”Jag är fullkomligt
utled på litteratur; stumheten är mitt enda sällskap. Att jag ännu skriver
beror bara på att jag inte har något annat att göra här i världen medan jag går
och väntar på döden. Sökandet efter ordet i mörkret.”
bernur, tack!!!
SvaraRaderaDito!!!
SvaraRadera