Hon gör det inte
lätt för sig, finska författaren Laura Lindstedt i sin hyperkufiska roman Oneiron. Det börjar med att sjuttonåriga
Ulrike hamnar på ett ställe som vi för enkelhets skull kan kalla för Limbo. Hon
är död, men vid medvetande. Sex andra kvinnor möter henne där, och märkliga
händelser vidtar – många av dem har med sex att göra. En roman om vad som sker
efter döden? Jo, men också en berättelse om kön, kropp, svek, maktmissbruk.
Skrivet på en sällsynt sensuell prosa.
Kvinnorna samlas
vid en lägereld, bestående av en peruk, där de berättar historier. Lindstedt
har inget behov av att förklara allt hela tiden, och det blir en befriande
metod. Det är också befriande att hon gör sig av med otyget att återberätta för
mycket om deras bakgrund, att hon väljer att lämna en portion mystik åt
läsaren. De olika kvinnorna ges var sin unika egenskap – den klargörande
detaljen, som ger oss en öppning in mot deras innersta. Här får vi veta hur det
går för kvinnor som tar plats, hur de uppfattas av sin misstänksamma och
missunnsamma omgivning.
Jag kan inte nog
prisa denna dunkelt tänkta men klart skrivna roman, och beundra modet hos
Lindstedt, som vägrar kompromissa. Det är så stiligt gjort att jag glömmer bort
att bli imponerad av hur konsekvent romanen är skriven. Den borde bågna av sitt
innehåll, eller rasa ihop av tyngden. I stället finns en bitsk lekfullhet i
diskussionen om systerskap, som kan få en att ana hur det kunde ha sett ut om
Edith Södergran skrivit en roman.
(Också publicerad i
Vi 8/17)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.