Green Girl, Kate Zambreno, översättning Helena Fagertun, Modernista

Jag var lite kluven till Hjältinnor, den första av Kate Zambrenos böcker att översättas till svenska förra året. Nu har jag läst Green Girl, och är inte mindre kluven, av typ samma anledningar.

Medan mina kamrater under uppväxten tjatade om att jag borde läsa Ulf Lundell å Jack Kerouac å Charles Bukowski valde jag i stället Sylvia Plath, Virginia Woolf, Mare Kandre. För jag var nyfiken på annat, på annat än. Det var inget politiskt val – förmodligen inte heller något estetiskt val. Men jag var rätt sval när jag ställdes inför Zambrenos tydligt feministiska agenda. Dessutom uppfattade jag det som att hon var oerhört angelägen om att imponera på läsaren med sin hårt tesdrivna bok – litteratur ska ju gestalta frågor, inte predika, hur behjärtansvärt ärendet än må vara.

Nåväl. Här skapar hon verfremdung direkt, genom att skapa sin protagonist Ruth på romanens första sidor. Zambreno skriver med öppna kort, gör henne helt påhittad. Hon är lika påhittad som varuhuset Horrids som hon arbetar på i London (gissa förlagan). Ruth är amerikanska, en ung sylfid, eller en ”ingeny” som hon kallas i romanen. Hon liknar de där klantiga kvinnorna i feel good-romaner, som i slutändan alltid får snyggingen ändå – alltså mer Jane Eyre än Jane Austen, hur många referenser till Austen dessa romaner än lyckas klämma in.

Nu är det här ingen feel good, utan Ruth är mest skapad för att illustrera den oansenliga unga kvinnan. Det märkliga är att Zambreno hela tiden drar paralleller till olika föregångare i litteraturen, trots att Ruth uttryckligen inte är någon läsare. Därför blir det aningen krystat med referenser till och citat från Roland Barthes, Virginia Woolf, Jean Rhys, Rainer Maria Rilke, Jean-Paul Sartre, Emily Dickinson, etc etc. Samt Morrissey, och då om inte förr fattar man ju hur synd det är om Ruth.

Ja, och tre citat från Clarice Lispectors Stjärnans ögonblick. Visst, Ruth liknar på ett ytligt plan den stackars Macabéa, och det finns givna likheter även i hur de pendlar mellan att vara irriterande och fascinerande för läsaren. Men det är ett långt steg från den i stort sett illitterata Ruth till det stora nätverket av litteratur, som bara en rutinerad läsare (läs: författare) kan ha tillskansat sig. För citaten är bara delvis en produkt från författaren, meningen är ju att de ska integreras med Ruths berättelse, och det blir inte helt oproblematiskt.  

Lika udda ter sig de många referenserna till film, nästan uteslutande europeisk 60-talsfilm, som väl också är långsökta källor för en amerikansk jänta som jobbar på Horrids parfymavdelning: Till sista andetaget, Repulsion, Blow-Up, Persona … Eller att vännen Agnes inte kan låta bli att klä ut sig till olika filmstjärnor från samma epok. Om inte meningen är att visa att inget har förändrats sedan 60-talet.  

Jaha, det var gnället. Annars gillar jag skarpt hur Zambreno parodierar en typisk figur med stark förankring i verkligheten. Hon har en genomskådande blick, som kontrasterar mot Ruths naivitet. Det får romanen att gå kvickt mellan cynism och idealism, mellan det rosa och det svarta – vid ett tillfälle blir hennes rosa hjärta hennes mörka hjärta, vilket ju är en fantastisk liknelse. Lika snyggt är de många ordvitsarna, som när en kändis ska anlända till Horrids och det väntas bli ”fan-demonium”, eller när hon kommentar en domedagsprofet som verkar ha försvunnit från Ruths väg: ”Hade han valt ut en ny rutt att hemsöka?”

Satiren är tillåtande mot överdriften, och därför kan jag fördra inslag som i andra romaner skulle ha varit störande. Ruth är en vandrande kliché, men Zambreno vet när hon ska vara ömsint och när hon ska vara elak. Risken är att det blir tjatigt, och ja, det är en onödigt lång roman med upprepningar som kunde ha effektiviserats –jag tappar räkningen på hur många gånger hon har dålig mage, till exempel, eller på hur många gånger hon har olustigt sex med ovilliga personer, eller hur många männen är som är villiga att föreläsa om viktiga skivor, viktiga filmer, viktiga böcker. Eller de schematiska inslagen när Ruth ska köpa en klänning, och en förnumstig kommentar lyder att det ändå inte är vad hon behöver för att ”bli fullständig”. Likaså de ständiga uppmaningarna ”Tänk på avståndet” (”Mind the gap” låter märkligt på engelska – annars, med undantag för en förväxling mellan ”mässa” och ”messa”, fungerar Helena Fagertuns översättning bra), där jag inte kan förstå varför Zambreno måste vara så övertydlig. Hellre göra som Bret Easton Ellis i sin debutroman Less Than Zero: plantera idén ”People are afraid to merge on freeways in Los Angeles”, och sedan bara lämna läsaren med den insikten, utan att återkomma till den i tid och otid.

Det kan också vara en brist att Zambreno är så medveten om vad hon gör. Hon plockar fram exakt de rätta böckerna ur sin privata bokhylla. De bästa partierna i boken är ju när hon släpper kontrollen, när hon så att säga överraskar sig själv, i Kierkegaards mening. Som när hon spontant börjar ranta om unga kvinnors barnsliga tonfall: ”Vad är grejen med unga kvinnor och utropstecken och smileys! Så rädda för att verka dystra, vill alltid verka strålande och glada och tindrande, även när de är döda inuti. Inte ens förmögna att fly från masken som ler.”      

Det här är i mångt och mycket vad romanen om Ruth handlar om, huruvida det finns ett djup bakom ytan hos de unga kvinnorna. Distans och närhet är de poler som konst verkar genom. Eller med Ali Smiths ord från Artful: empati och stöld. Det finns en rastlöshet och rotlöshet i skrivandet, och det är en drivkraft och en stor tillgång för Zambreno. Likaså att vi inte helt kan förlika oss med hur illa Ruth behandlas av sin författare, att det är med obehag vi tar del av hennes historia.