I Modernistas förnämliga serie böcker av Inger Christensen
är turen nu kommen till klippboken Del av
labyrinten, som utkom 1982. Serien inleddes 2009 med Det, och jag har svårt att tänka mig viktigare svenska
översättningar under 00-talet än dessa sju böcker, om jag borträknar Tranans
serier med Thomas Bernhard och Clarice Lispector. Marie Silkebergs översättargärning
förtjänar beröm och priser.
Att redogöra för den här boken är både enkelt och svårt. Det
är som sagt en klippbok med texter publicerade mellan 1964 och 1981, men några
av dem är skrivna för radion, och en svit aforismer ämnades ingå i ett
tv-program 1975.
Christensen skriver om vårt förhållande till världen, om att
vara en del av existensen. Hon skriver om tid, om ålder, om det konkreta och
det abstrakta. Om språket, om samspelen mellan oss, det hennes dikter också
ytterst (och innerst) handlar om. Dels spelen mellan oss, och spelen mellan oss
och världen. Författaren är den som talar för de många.
I en text om långdikten Det
visar Christensen att det var en essä av Lars Gustafsson från BLM (1965) som
provocerade henne, hans uppfattning att det inte gick att behålla
koncentrationen i en lång dikt. Hennes replik blev en konceptuell dikt som
trotsar sina ramar, som är både fantasifull och rolig – på ett motspänstigt
sätt. Det är i linje med hennes syn på världen som både statisk och dynamisk,
en maskin som lever, och hennes uppgift blir att agera i mörkret.
Vad vi behöver, förordar Christensen i denna 80-talsbok som
visar sig vara oväntat aktuell, är förändring. Hon skriver utan att predika om
miljön, om att det enda som gäller är en förändrad inställning till vår tids
frågor. Enkelt? Jag påminns om det gamla skämtet: ”People want change, but they
won’t change”. Eller var det: ”People want change, but they don’t want to
change”? Rilkes ord: ”Du musst dein Leben ändern”.
Christensens tänkande berör också gränsen mellan det
osynliga och det omöjliga, det som (ännu) inte finns. I Det från 1969 kunde hon skriva: ”Det viktiga är inte / det vi är /
utan det / vi skulle kunna vara”. Det är möjligheternas poesi; Det är möjligheternas poesi. Mellan
konstens frihet och lek och vetenskapens dogmatiska allvar – eller i
sammanblandningen – ger hon sig till känna, och hon är lika lojal mot båda
disciplinerna.
Det viktigaste för författaren är att vara fri, obunden av
ideologier och grupperingar och riktningar. Hon blir då författaren som hittar
nya vägar åt oss, nya förhållningssätt. Hennes unika position förstärks av den
pluralistiska världsbilden: vi måste bli bättre på att se mångfaldens vinster.
Att läsa henne är som att föreställa sig motsatsen till den nuvarande Ann
Heberlein.
Återkommande skriver hon om masker, om varför vi måste bli
bättre på att göra oss av med dem. Vi ska bli som barn: för dem är labyrinten
verkligheten, och därför upphävs gränsen mellan det verkliga och det overkliga.
Vad hon menar är att vi måste lära oss acceptera labyrinten som ett
livsvillkor. Där vi kan tillåta oss vara både extatiskt hänförda och
distanserat analytiska.
Ett sätt att leva, inte utan oron, utan med oron och
paradoxen som följeslagare. ”Oro och paradox” kunde vara en underrubrik till
hennes skrivande. Att befinna sig i labyrinten innebär förvirring, svindel, att
vara vilsen och kanske vimsig – men där finns också, för Christensen – en klarsyn.
Det hon hittar är en ytterligare dimension, en plats där slumpen ger oss en
frist. Vi rör oss bort från mångtydigheten, och det är en farlig väg.
Här finns också en text om varför vi ska läsa Dante, som
inleds med den blasfemiska motiveringen att han är oläsbar, att hans ideologi
är inaktuell. Att vara oläsbar är inte samma sak som att vara oläslig. För Christensen
är Helvete, Skärseld och Paradis synonyma med Dante – bokstavligt: ”om man
läser hans resa genom Helvete och Skärseld till Paradis, mindre som en
horisontell resa genom ett system, och mer som en vertikal resa genom ett
medvetande, en själ, / upptäcker man att denne man ’på mitten av sin bana genom
livet’, hade någorlunda samma begrepp om alienation som Marx hade på sin bana
genom sitt liv.”
Dante är ju människa, påpekar Christensen indirekt, och det
är vi också. Ett återkommande begrepp är det oöversättliga ”menneske-lighed”,
som Silkeberg noterar: det kan bara bli ”mänsklighet” på svenska, men i
original förstärks samhörigheten. ”Vi liknar varandra”, med Katarina
Frostensons ord från Joner 1991.
Jag kan inte heller avstå från att nämna de totalt 125
aforismerna, indelade i fem sektioner. De utgör en tankevärld i miniatyr, där
ursinniga reprimander samsas med subtila påpekanden, citat och egenheter. ”Sed
följa eller land fly” låter till exempel som en summering av den svenska
invandringsdebatten 2017. Det är cyniska ampuller, bittra uppgörelser med ett
samhälle på väg att spåra ur.
Essäer av en dansk författare, död sedan 2009. Då skulle det
kunna kallas ”smal litteratur”, men jag vet allvarligt talat inte hur man
tänker då. Bra litteratur är bra litteratur – den är motsatsen till smal, för
den vidgar och berikar och ökar. Ökar kunskap? Ja, men den ger framför allt nya
impulser, låter oss tänka vidare, ibland med
och ibland mot. För här sägs ju inte
bara bekväma sanningar. Inger Christensen tar ansvar för sitt tänkande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.