Med sin andra
diktbok stärker Agnes Gerner sin position som en av de mest löftesrika yngre
poeterna. Hon skriver om grishushållning på ett sätt som manar till eftertanke
och inspirerar till handling.
Det var länge
sedan begreppet ”diktsamling” ersattes av det mer adekvata ”diktbok”. I Agnes
Gerners fall rör det sig också mindre om en disparat samling dikter och mer om
en enhetlig längre dikt. Hon debuterade för tre år sedan med Skall, som bland annat tilldelades
Katapultpriset som årets bästa debut.
Nu utkommer
hon med Sus, en bok i samma format
som debuten, ungefär så där som museifoldrar brukar se ut (A 65). Den ska så
klart läsas som en syskonbok till debuten: det högljudda skallet som följs av
det mer lågmälda suset.
Liksom i
debuten handlar det om djur: där var det rävar, hästar, kor, fåglar, råttor. Nu
är det uteslutande grisen som blir ämne för den säregna poetik Gerner bedriver.
Den kritik
som utförs är alltså av mer lågmält slag, och jag tror det är en lämplig väg
att gå. Vi kan behöva bli påminda om detta, med tanke på det hårda tonfall som
råder exempelvis på sociala medier, att en effektiv kritik kan framföras även
utan glåpord och okvädningsord.
Då påminner Sus i viss mån om Emil Boss fina bok Accelerator, som gavs ut tidigare i
somras. Där ingick ett reportage från Sydafrika, som kritiserade Systembolagets
inköp av vin, vars upphov är dåliga arbetsvillkor och usla miljöförhållanden.
Sådant kan poesin också göra: öka vår medvetenhet.
Här är det alltså
hushållningen av grisar som Gerner tar upp, och hon gör det med en teknik som
kanske ska kallas empatisk. Lämpligt nog undviker hon att förmänskliga djuren,
eller utnyttja den typ av billig symbolik som George Orwell gjorde i Djurfarmen.
Geners grisar
är djur fullt ut, och det går inte att ta miste på hennes indignation, hur
stillsamt den än presenteras: ”Det är i modern köttet mognar / Inuti henne
möras / fläsket / När hon rör sig höjs / en trubbig klubba, bankar / massan
mjuk”.
För vi ska
inte inbilla oss något, utan kan lika gärna sluta idealisera djuren. En gris är
inget annat än en köttmaskin, säger Gerner. Dessa djur har bara en funktion:
att vara lönsamma, att ge så mycket avkastning som möjligt.
För att
travestera Albert Camus: man måste tänka sig grisen olycklig. Även om dess
arbete liknar Sisyfos kan den inte nå övergången till ett lyckligare stadium.
Det är människans uppgift att både formulera sig för att förbättra
förhållandena och aktivera sig för att det verkligen ska bli något gjort.
Grisen saknar både talan och handlingsutrymme, och om vi menar allvar med vårt
snack om att vara djurvän borde vi sluta hymla om hur vi behandlar dem.
Jag gillar
den här konsekvent skrivna poesin, och jag anar ett författarskap i vardande,
det vill säga att det kan komma att låta höra talas av sig i ett längre
perspektiv. Nu har Gerner visat med två böcker att det går att skriva poesi så
här diskret intagande: det ska bli ytterst intressant att se vad hon tar sig
till med nästa bok.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 16/8 2017)
Tyckte mycket om denna och hennes tidigare poesibok. Så himla bra recension också!
SvaraRaderaVad jag vet kommenterar du inte så ofta bokomslagen eller deras illustrationer, kanske välmotiverat. Men dock intressant att notera på både Skall och Sus. Här som en detalj av vad som ser ut som ett skeppsbrott vilket väl passar fint med hennes ärende.
SvaraRadera