The Pumpkin Eater, Penelope Mortimer, Penguin

Efter upptäckterna av bortglömda anglosaxiska romaner på senare år, som på svenska återlanserat författare som John Williams, Lucia Berlin och Paula Fox, kunde inget glädja mig mer än att turen vore kommen för Penelope Mortimer, och hennes roman The Pumpkin Eater, från 1962. Två år senare filmatiserades den, med Anne Bancroft i huvudrollen, och samma år översattes den till svenska av Lisbeth Renner (som Gift för fjärde gången), och det borde bara vara en tidsfråga innan den ges ut på nytt av Modernista.  

Gift för fjärde gången? Ja, huvudpersonen Mrs Armitage (vi får aldrig veta hennes förnamn) är just detta, 31 år gammal när hon träffar Jake, och har fått så många barn att det inte går att räkna dem. Hon bryter ihop på Harrods, börjar gråta extraordinärt stora tårar på deras linneavdelning. Ändå har hon allt: en make som äntligen fått fart på sin karriär som författare av filmmanus, underbara barn, ett hus fullt av tjänstefolk.

Men är det då så att framgång föder missnöje? Åtminstone tvivel. Berättelsen ger oss olika förslag som kan öppna upp den melankoli hon lider av. Det finns många självbiografiska paralleller mellan Mrs Armitage och Mrs Mortimer. Författaren var också gift otaliga gånger, hade ännu fler barn, och led av depressioner, och gick i psykoanalys. I verkligheten utsattes hon för sexuella övergrepp från sin far, en präst, från hon var åtta år fram till sjutton. Något går snett för romanens protagonist: ”When I was fourteen I had the world at my feet but somebody didn’t do their job properly and allowed me to sin.”

Efter att ha kraschat på Harrods går hon till en psykiater (i filmen heter han Ingram, vilket är lite kul då romanens huvudperson som femtonåring läser Jane Eyre). Maken håller på att bygga ett hus vid ett torn, och detta torn står som en självklar symbol för den sinnesfrid hon letar efter. Men också annat: maken är otrogen, och det antyds att han har en liten kuk.

Dialoger med psykiatern dominerar, liksom tillbakablickar till uppväxten. Mrs Armitage är snygg och intelligent, eller om det bara är så hon uppfattas. Annars är ju det den farligaste kombinationen: vad Mortimer vill säga är förödande för äktenskapet, så som det genomskådas av hennes karaktärer. För både hon och han gör slut på det från var sitt håll, och båda beter sig otillbörligt. Om än med en ambivalens, för hon dömer inte helt ut äktenskapet heller.

Här blir det en exakt återgivning av ett mentalt tillstånd. Hon är uttråkad och samtidigt så full av oförlöst liv och energi. Den underliggande katastrofstämningen härskar. Det som antyds är att det för en kvinna på 60-talet bara fanns valet mellan att vara uttråkad och beundrad eller intresserad och eländig, att faran ligger i att börja tänka (börja intressera sig). Däri ligger intelligensens fälla – att den bjuder in så mycket tvivel och förtvivlan. Det är en stundtals nattsvart roman, präglad av dyrköpta insikter: ”You learn nothing by hurting others; you only learn by being hurt.”   

Så har hon, romanens Mrs Armitage, ingen nytta av sin genomskådande blick, utöver att den skänker henne cyniska aforismer (”it’s arrogance that keeps one alive”). För romanen är det en styrka, men för människan är det aldrig till gagn att dränka sig i betänkligheter. Det Mortimer gör så oerhört bra är att undvika det elaborerade, och därför blir stilen så passande till innehållet, med hustruns återhållsamma känslor direkt speglade i språkets återhållsamhet.

Att säga att The Pumpin Eater förtjänar sina läsare 55 år efter att den utgavs är en underdrift. Den undersöker främlingskänslan, och torde appellera på alla som intresserar sig för det mänskliga – därför ter sig min utgåvas blurb från Edna O’Brien lite undanskjutande: ”almost every woman I can think of will want to read this book”. Jovars, kvinnor har all anledning att ta varning, men varför skulle inte också män behöva få insikt i den ensamhetens problematik som romanen gestaltar så skickligt? Menar hon att det är så annorlunda? Att män inte behöver läsa om vånda, om bekymmer, om oro, om ångest, om depressioner, om det som gör livet fult?

Det här är en på nästan alla plan underbar roman, för han och hon och hen. Bland annat har Mortimer ett gehör för dialog som hela tiden skapar förtrolighet, att det inte finns några avstånd till karaktärerna och händelserna. Då blir Mrs Armitage en av de mest levande romanfigurer jag har upplevt, och vi tillåts följa henne med den typ av intimitet som är romanformens försprång till andra konstarter. Även hur barn pratar – tjatigt enerverande – är lysande återgivet. Det som inte har åldrats lika bra är två onödiga referenser till svarta: när man diskuterar hur hårt Jake jobbar, är det ”like a nigger” eller ”like a black”.

Penelope Mortimer skulle ha fyllt 100 år nästa år, och dog 1999. Hon föddes i Wales, var måttligt framgångsrik (skrev regelbundet noveller till The New Yorker), oerhört produktiv, men The Pumpkin Eater räknas som hennes mest kända roman – dock inte den hon själv tyckte var bäst. Den filmatiserades alltså 1964, med manus av Harold Pinter, en film som nästan är ännu sorgligare än romanen. Anne Bancroft spelar Mrs Armitage, som olyckligtvis getts ett förnamn (Jo).