Joar
Tibergs ordknappa poesi viskar fram ett politiskt nejsägande. Det är inte helt
lättillgängligt eller begripligt, men fängslar ändå.
Modern
poesi utmanar våra invanda föreställningar om hur dikt ska se ut. Så har det
väl varit sedan åtminstone Ekelöf i sin debut 1932 sent på jorden bland annat skippade versalerna. Det vill säga att
folk i gemen har instiftat obegriplighetsdebatter så länge att det blivit
tröttsamt.
Det
finns ändå en rörelse under 2000-talet mot en mer diversifierad poesi,
speciellt om man jämför med de likriktade diktsamlingar som gavs ut under 80-
och 90-talet. Om det är bättre eller inte får väl framtiden utvisa – jag trivs
som fisken i vattnet.
Joar
Tiberg är en av flera högproduktiva poeter som ger ut i snitt ett par böcker
per år, bland dem en del samarbeten och barnböcker. Några andra är Leif
Holmstrand, Pär Thörn, Kristian Lundberg, samt Kristian Carlsson, som i år ger
ut en diktsamling i månaden på Smockadoll förlag.
Den som vill ha användbar
dikt – snyggt paketerade visdomar att läsa på dop och begravningar – kan
fortsätta plundra Bo Setterlind och Pär Lagerkvist. Joar Tiberg är en
bångstyrig poet. Om det vittnar titlar som Tung
trafik och lilla vägen, Hyllan hyllan,
Fogghelflora, – – – t – – m – p – t – –. Och nu Atts jord.
Det är en bok av det
tillknäppta slaget. Att citera ur den är svårt, då det är en långdikt, där
enskilda rader inte ger rättvisa åt den känsla av förstämning och förlust som
dikten förmedlar: ”vid bombens / till blomman / i odlingen stannar / dens
släthets hål / dens ingångs hål”.
Med hjälp av en
omtagningsteknik, med upprepningen som sin poesis motor, skapar Tiberg nya
sammanhang åt enskilda ord. Dikterna berör avstannandet. Det är möjligt att du
uppfattar citatet ovan som just ”obegripligt”.
Jag ser en politisk
aktivism i den här dikten, ett motstånd av ett slag som avstår från plakatens
versaler. Det är en motståndsrörelse som i likhet med Ekelöf formulerar sitt
”Non Serviam” till samtiden. Till skillnad från sin kollega saknar Tiberg
intresse av nostalgi.
Hellre än tillbakablicken
ser han framåt, med sina hoppingivande fragment. Han erbjuder ett sakligt men
engagerat tonfall som låter helt rätt 2016: en samtida röst att lyssna till och
ta intryck av.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 29/10 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.