Att
ge ut en bok kan vara lika mycket ett politiskt som ett estetiskt beslut. Siri
Johanssons dagbok är ett kraftfullt politiskt statement. ”Se den här
människan”, viskar boken. Att ta del av den är omskakande, men aldrig på ett
påträngande sätt.
Det
är en udda bok på flera plan, denna ensamheten
värst, som dagboken heter. Siri Johansson, född 1918, var hemmafru från
Husum, som när hon blev änka 1990 började skriva dagbok. I april 2010 får hon
en stroke, och dör strax senare. Sonen, konstnären Sven Teglund, har gjort ett
strängt urval och redigerat ned cirka 6000 sidor till knappt 500, och dessutom
skrivit ett fint, ömt förord.
Men
ännu mer: i mitten av boken finns något märkligt. När jag öppnar boken för
första gången (och kanske andra, tredje, och så vidare …) tror jag att där
ligger riktiga bordsdukar. Så tjocka känns sidorna. Men det är avbildade
virkade bordsdukar, femton stycken vita och röda. När jag så tittar närmare ser
jag – åh! – att det är akvareller. Teglund har alltså målat av de dukar mamman
har virkat.
John
Berger har i en essä skrivit att ”[e]n teckning av ett träd visar inte ett
träd, utan ett träd som blir sett.” Det Teglund gör med sina akvareller är ju
att förvandla sig från en som tittar till en som ser. Han ser bordsdukarna, och jag kan inte uppfatta dem i boken som något
annat än en uppmaning till läsaren att själv röra sig i den riktningen.
För
några år sedan gav Kristofer Flensmarck ut boken Almanacka, som var en transkribering av farmoderns dagboksliknande
anteckningar. En vacker bok – jag tycker nog att det här är en bok som liknar
den, i så måtto att den aktiverar en läsning som styr mig mot de egna
erfarenheter. Sålunda har alla läsare människor i sin närhet som varit i samma
situation som Siri Johansson, även om långt ifrån alla skriver ned sina
upplevelser.
Hon
inleder med väderleken, och registrerar sedan hur sömnen har varit. Det är
besök, samtal, resor inom landet, matlagning, städning, tv-tittande, bingospel,
sjukdomar – mot slutet allt mer sjukdomar. Lika lite omvärld som i Linda
Skugges dagbok från början av 90-talet, Men
mest av allt vill jag hångla med någon, fast Johansson nämner åtminstone en
färjekatastrof i september 1994 och en ”stor olycka i Amerika” 11 september
2001. Vad som saknas är orden, vad som blir sagt under alla besök, alla
telefonsamtal som rapporteras i dagboken.
Och
så virkandet av bordsdukar. Förspilld kvinnokraft, som Teglund påminner om i
efterordet att det brukade kallas (var det inte Ellen Key som sa det?).
Förspilld? Nä, så fan heller. För vad Teglund visar med sina akvareller är ju
att där finns en möjlighet för honom att hantera sorgen, att återknyta till den
förlorade mamman. När han minutiöst återger maskorna inbillar han sig att det
är där hon har lagt orden i de samtal som inte antecknats i dagboken. Det är
rörande, och dessutom en slags sanning.
Inte
för att det blir så mycket avslöjande här. Johansson nämner dock redan i början
den ensamhet ska bli ledmotivet: ”ensamhet, svår […] ensamheten är så svår”,
och så 21 januari 1993:
”ska
nu gå och lägga mig, kl ½ 10.
ensamheten
värst
Tack
för idag.”
Vad
är det här? En absurdistisk dikt? Verkligheten? Både och? Noteringarna ser ofta
ut så här, att Johansson rör sig kvickt från stor ensamhet till den
rutinmässiga tacksamheten. Det blir poesi av det, och det är lika mycket
Johanssons som Teglunds förtjänst. I förordet skriver han att mamman aldrig
läste romaner som vuxen, för hon visste hur påverkad hon blev av det, så hon
undvek det medvetet i rädslan att kollra bort sig. Det gick många rykten i
svang om folk som blivit galna av att ha läst böcker.
Religionen
tar över mer och mer i anteckningarna. Ofta pareras tacksamheten med bön om
hjälp, i gripande enkla utrop: ”Tack för idag, hjälp mej.” Sonen skriver i
förordet att det blev en överraskning för honom att upptäcka hur djupt
förankrad tron var hos modern, för det var inget man talade om. Så typiskt
norrländskt ändå! De sista åren är Johansson ofta orolig, både över sig själv
och andras sjukdomar.
Ja,
det är verkligen dagbokens år, med del tre i Lars Noréns serie, och Johanna
Ekströms också tjocka dagbok från slutet av 90- och början av 00-tal. Dessa är
dock verksamma författare, medan Johansson är den där oansenliga vanliga
människan. Med hjälp av den här boken kan vi ana hur en fiktiv karaktär som
Kristina Sandbergs Maj skulle ha det på sin ålderdom.
Det
här är också en så vacker bok, och då menar jag inte bara de realistiskt
återgivna bordsdukarna, som jag gång på gång återvänder till, för att bli
påmind om att de faktiskt inte är på riktigt. Men jag blir aldrig riktigt
övertygad, för när jag ser dem tänker jag bara att jag vill ta ut dem ur boken
och lägga dem på ett litet bord.
Det låter alltså som raka motsatsen till >Rut Berggrens dagbok (gavs ut under titeln Erikas Dagbok), den levde ju i högsta grad med omvärlden.
SvaraRadera