Ovärdigt och populistiskt

Är det populistiskt att tilldela Nobelpriset i litteratur till musikartisten Bob Dylan? Ja, vid en ytlig betraktelse. Hans konst tillhör populärkulturen, och han har sedan sitt genombrott vid tidigt 60-tal fortsatt göra angelägen musik. Som popartist är det tämligen unikt, hur han lyckas kombinera en djupt traditionsbärande genre med en ständig nyfikenhet och rastlöshet inför nya intryck. ”Don’t Look Back”, som dokumentären från 1967 heter, en uppmaning fler popartister borde följa.

Men är det litteratur? Tveklöst inte, vill jag hävda. Det är orättvisande mot sångartister att läsa deras texter som poesi. Orättvist mot poeterna. Och jag säger detta i djup respekt för det hantverk som låtskrivande är, och med vetskapen om att jag med stor behållning kan läsa samlade sångtexter av låtskrivare som Nick Cave, Leonard Cohen, Patti Smith, Jarvis Cocker.

Men det är befängt att ställa dessa texter mot poeter som – för att bara nämna några som Svenska Akademien har förbisett – Rilke, Tsvetajeva, Lasker-Schüler, Södergran, Bishop, Auden, Celan – eller, för den delen, den Dylan Thomas som Robert Zimmerman lät sig influeras av till sitt artistnamn Bob Dylan. 

Robert Zimmerman föddes i Minnesota 24 maj 1941. Bob Dylan föddes när han börjat härja som artist i slutet av 1959. Han inledde sin bana som folksångare, och efter en handfull LP-skivor begick han smärre skandal när han pluggade in en elgitarr på en konsert 1965. Redan där utmanade han sin publik, något som har blivit en konstant genom hela karriären. På 70-talet genomgick han en religiös fas, något som både inspirerade honom till fantastiska album och den i särklass uslaste låt som någonsin spelats in, ”Man Gave Name To All The Animals”. Under 2000-talet har han gett ut en totalt poänglös julskiva, men också gjort ett av sina bästa album någonsin, ”Modern Times”.

Karriären har varit lång, ojämn, men han har med jämna mellanrum alltid lyckats återhämta sig från konstnärliga fiaskon. Höjdpunkten är ändå några av de skivor han gjorde på 60-talet, som ”Highway 61 Revisited”, ”Blonde on Blonde”, och ”John Wesley Harding”. Det var också då han fick sitt grundmurade rykte som talesmannen för en generation, de seglivade och uthålliga 40-talisterna, som givetvis är överlyckliga en dag som denna.

Den som – av outgrundlig anledning – inte stiftat bekantskap med Dylan har nog mest att hämta i dubbel-LP:n ”Blonde on Blonde”. Där finns variation, med både finstämda kärleksballader och attackerande rocklåtar. Och den ojämförligt spirituella ”Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again.” Den finns påpassligt nog på Spotify. Bara att formulera den meningen får mig att sörja att priset inte gick till en riktig poet, som kanadensiska Anne Carson, som inte finns på Spotify. Hon är krävande, men så oändligt mycket mer belönande än Bob Dylan.

Under ¨sin karriär har han varit en gäckande figur, i konflikt med media, och har gjort livekonserter med högst varierad dagsform. En artist med stenhård integritet, som till exempel vägrade närvara vid prisceremonin när han fick Polarpriset, samtidigt som han gjort reklam för Victoria’s Secret.  

Allt det här är bra historier, underhållande historier, men är det litteratur? Även om Sara Danius, ständig sekreterare, omedelbart efter tillkännagivandet menade att det går utmärkt att läsa Dylans texter utan musiken är jag skeptiskt till att det går att separera texten från musiken. Dessutom är sången en ytterligare komponent i poplåten, och den går förlorad vid läsningen.

Mycket gott kan sägas om hur Svenska Akademien under 2000-talet har breddat sitt urval. Att vi bland pristagarna hittar nästan en tredjedel kvinnor är glädjande, bland dem Herta Müller och Svetlana Aleksijevitj, som ju är av annan kaliber än årets pristagare. Men det är anmärkningsvärt att en sammansättning som innehåller så många starka poeter och så många starka läsare av poesi – Katarina Frostenson, Horace Engdahl, Anders Olsson, Jesper Svenbro, Kristina Lugn, Kjell Espmark – gör så märkliga bedömningar av poeter. Att Tomas Tranströmer fick priset 2011 är roligt för oss svenskar, men hans poesi är ju inte av det nyskapande slaget.

Att priset går till Bob Dylan är en tydlig uppvärdering av populärkulturen, ett ärende som jag ärligt talat tycker Svenska Akademien borde ha hållit sig för god för. Det är en markering som adlar popmusiken till litteratur. Men pop är i generell mening anti-etablissemang, och det gäller i synnerhet också för Dylan.

Även utifrån den geografiska aspekten är Dylans pris olyckligt. USA fick sitt senaste litteraturpris 1993, och risken nu är att minst en generation av lysande amerikanska prosaförfattare blir utan Nobelpris, med tanke på hur avogt inställt Akademien varit mot amerikansk litteratur. Jag kan inte hjälpa att namnet Bob Dylan blir så oerhört futtigt när det ställs intill Cormac McCarthy, Philip Roth, Don DeLillo, Joyce Carol Oates, Thomas Pynchon, Marilynne Robinson.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/10 2016)