Björk:
”I am bored of your apocalyptic obsessions” (”Black Lake”). Det är så kaxigt
skrivet, och lätt att identifiera sig med (och slå det ifrån sig), denna
undergångsfetischism som blivit en farsot. Samtidigt: vem kan klandra oss? Världen
ser inte ut att klara sig mycket länge till, så vad fan, bara en idiot kan
avstå från att ge upp, avstå från att fortsätta skåda slutet i vitögat.
Samtidigt:
hur skrämmande är de apokalyptiska visionerna? Inte så värst. Och just därför
är det så enastående frigörande att ta sig an Anna Kavans domedagsbok från
1967, kort och gott kallad Is. Den
gör något mer än de konventionellt skrivna nutida domedagsromanerna. Här är
katastrofen så hotande i sin påtagliga form att … ja, att säga att blodet isas
är en underdrift. 1977 kom den på svenska i Disa Törngrens översättning, som nu
återutges av Modernista.
Det
är en välkommen bok. Förra året kunde vi läsa noveller av Kavan, Kliniken, översatta av Helena Fagertun
och Helena Eriksson. Fagertun har skrivit förordet till den här utgåvan: ett
klart, pregnant förord, som drar paralleller till Tarjei Vesaas Isslottet, som ju också utkom på
60-talet. Liksom i den kretsar Kavans roman kring en försvunnen flicka. Här en
flicka som görs till myt redan med sin yttre beskrivning, en slags uppenbarelse
i silver, albinolik, en vit önskespegel.
En
stark koncentration och förtätning präglar språket. Naturen är onaturlig,
ungefär som hos den Coleridge som nämns av Doris Lessing som referenspunkt i
hennes uppskattande ord som citeras på baksidesfliken – fast mer riktas Kavans
konstnärliga uttryck mot hans ”Christabel” än mot ”Ancient Mariner”. Eller
varför inte Conrads kryptiska ord från Heart
of Darkness: ”The earth seemed unearthly”, några av de mest kusliga orden
från hans lugubra roman.
Vad
handlar det om? Om döden, givetvis. Om kriget som svept över världen. Den
slutliga döden. Vitheten, som ges sådan emfas åt både det förtydligande och det
fördunklande hållet, kan förstås också kopplas till Melvilles Moby-Dick, men – nog nu med sådana
referenser, för det gör inte Kavan rättvisa. Hon är en författare med en, som
det brukar heta men så sällan håller för närmare granskning, helt unik röst.
Det är skrivet med det slags okonventionella stil som påfallande ofta blir
fallet när konstnärer från andra discipliner närmar sig romangenren – Kavan var
ju också bildkonstnär. Men sällan blir det så helgjutet och så övertygande som
det blir här.
Den
flicka som har försvunnit har gift sig med en annan man. Hon jagas av
berättaren, och det är en premiss som har nära till klichén, ”Lost Girl”-arketypen.
”Ah wanna tell ya bout a girl”, som Nick Cave inleder sin sublima ”From Her To
Eternity”. I sökandet efter henne lämnar han – och Kavan – och vi som följer
dem – den igenkännbara världen. Kavan arbetar med att främmandegöra det
bekanta. Hon tar oss norrut, till ett exotifierat (och implicit) ”Skandinavien”,
ett mytiskt fjärran rike.
Men
hon gör det med en imponerande och aldrig sviktande närvarokänsla, i ett
skrivande som påminner om att det ju är det här som är grejen med fiktion: att
vi tillåts vara riktigt nära en annan människa, men det sker bara när
författaren så att säga tar det där steget in i närvaron, att med hjälp av en
viss typ av detaljer ger tillträdet till det andra. Hon visar oss
förutsättningen för inlevelse.
Så
här skildras då det hotande, med ljuvlig konsekvens: ”Frusen in i märgen av den
dödliga köld som steg från isen, bländad av kristalliskt isljus kände hon hur
hon själv smälte samman med polarvisionen, blev ett med formationen av is och
snö. Hon godtog som sitt öde denna värld av is, skinande, skimrande, livlös;
hon fogade sig i glaciärernas triumf och i att hennes värld gick under.”
Du
kanske invänder: är inte det här farligt nära ett estetiserande, att Kavan gör
sin fiktiva värld livlös. Men nej, den är plastisk. När apokalypsen slår till
är den djävligt obehaglig, och det här är skrämmande på riktigt. Kavans syfte
verkar vara att visa hur människor förändras av krig. Allt här sker med
distans, som om allt först måste passera en fördröjande effekt. Och isen blir
successivt allt mer mänsklig.
Jag
nämnde ett antal referenspunkter. Sådant är orättvist – men verkar man i en
genre blir det svårt att undvika den typen av liknelser. En annan är förstås
Jane Campion, och då tänker jag inte bara på atmosfären i tv-serien Top of the Lake, utan också på hur hon
redan i Pianot arbetade med liknande teman – undergång, död, och hur
förbannat svårt det är för två människor att mötas och att kommunicera.
I
Kavans roman är världen allt mer opålitlig. Lögner och förskjutningar av
sanningen, lager på lager av hemligheter. Kanske Björk är något på spåren med
sin skildring av vår kollektiva dödslängtan; kanske får vi vad vi egentligen
helst vill ha, mer än vi förtjänar men något som är rättvist ändå – att vi
utplånas alltså.
Och
Kavan beskriver det så vackert att man redan börjar längta efter att allt ska
ta slut: ”I stället för min värld skulle det snart finnas endast is, snö,
stillhet, död; inget våld mera, inget krig, inga offer; ingenting annat än
frusen tystnad, frånvaro av liv. Mänsklighetens yttersta värv skulle vara inte
bara självförintelse utan förintelse av allt som lever; förvandlingen av en
levande värld till en död planet.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.