Flyga till himlen, Daniil Charms, översättning Bengt Samuelsson, ellerströms

Den ibland enerverande tramsige ryske poeten Daniil Charms finns nu representerad i svensk översättning. Ser man förbi tramset ska man upptäcka ett allvar som gör relativt stort intryck.

För länge sedan, på 80-talet, innan han blev tråkig, var Thomas Di Leva en skarp artist, som blixtsnabbt kunde fånga den melankoli som tramset försöker skugga: ”Jag undrar om nån ser / att clowner inte ler”, till exempel.

Av någon anledning får mig den ryske poeten Daniil Charms mig att associera till Di Leva. Även här dominerar tramset, men det är en orättvis underskattning att betona det glättiga i hans dikter, tillkomna under en synnerligen obehaglig period i Rysslands historia, åren 1925-1940.

Som en utväg för de poeter som inte ville agera medlöpare åt diktaturen fanns barnboken, och Charms var länge mest känd som barnboksförfattare. Bengt Samuelsson, som redan på 80-talet gav ut en bok om honom, har nu översatt ett urval dikter i volymen Att flyga till himlen.

Trams är det förvisso gott om i de kronologiskt uppställda dikterna, och det måste erkännas att jag finner det mesta tröttsamt. Tills några dikter mot slutet visar att tramset bara varit en täckmantel för ett ofrånkomligt allvar, och att det glättiga då får en nyans av förtvivlan. Att förenkla tillvaron kan fungera som en överlevnadsstrategi.  

I sina bästa stunder fungerar Charms poesi rätt bra med hjälp av trots och uppkäftighet: ”Jag lever av salt, och ni av socker. / Jag har mina trädgårdar och mina örtesängar. / I min trädgård betar en egen get. / I min koffert ligger en pälsmössa. / Säg inte emot, jag gör på mitt vis, / för mig är ni bara en fjärdedels rök.” Någon enskild naturdikt fungerar ypperligt, liksom en vacker skridskodikt. I andra stunder är det som sagt lite påfrestande käckt.  

Charms var flyktigt bekant med Pasternak och Majakovskij, men hann under sin korta levnad inte sätta några avgörande poetiska spår. Han dog 36 år gammal i fångläger, och hade då endast gett ut två dikter i tidskrifter. Den här boken är förstås välkommen, även om den torde kräva att man tuggar i sig en del litteraturteori.

Lyckligtvis bistår översättaren Samuelsson med sådant i sitt fina efterord (som nog borde läsas som ett förord). Det lekfulla i Charms dikter får mig inte bara att associera till Di Leva, utan också till Marc Chagalls målningar. Även där finns det barnsliga och tramsiga, men även ett missmod som samspelar väl med det svävande i Charms poesi. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 6/10 2016)