Den skeva platsen, Caterina Pascual Söderbaum

Caterina Pascual Söderbaums sista bok är en 400-sidig roman av det mer svårlästa slaget. Det är en familjekrönika där Den skeva platsen uttryckligen refererar till den ondska som emanerar från farfaderns historia som nazistisk soldat och faderns bakgrund i Francos fascistiska armé. I en oförglömlig scen upptäcker dottern i hemmet en utgåva av Hitlers ”Min kamp” i spansk översättning och en nazistisk dolk på väggen, ett krigsbyte från ryska fronten. Vi tar också del av skildringar från nazisternas eutanasiprogram, och personalens försök att glömma ohyggligheterna i koncentrationslägren. 

Samtidigt som jag bländas av den språkliga sensibiliteten manglas jag sönder av långrandigheten i redovisningarna av dagböcker, brev, förhör. Pascual Söderbaum gör nedslag i familjens historia, rör sig mot den svenska mammans bakgrundshistoria åren innan hon själv föds 1962 och växer upp i Barcelona. Allt bidrar förvisso till att fördjupa och nyansera bilden av ondskan och dess skevhet, och det är onekligen suggestivt, men också aningen monotont och tungrott. På något sätt sympatiserar jag med bilden av förtvivlan som kaotiskt flöde, men det är först efter otaliga strapatser vi når den här romanens slutsatser.  

(Också publicerad i Vi 11/2016)