Atts jord, Joar Tiberg, Bonniers

Joar Tibergs ordknappa poesi viskar fram ett politiskt nejsägande. Det är inte helt lättillgängligt eller begripligt, men fängslar ändå.

Modern poesi utmanar våra invanda föreställningar om hur dikt ska se ut. Så har det väl varit sedan åtminstone Ekelöf i sin debut 1932 sent på jorden bland annat skippade versalerna. Det vill säga att folk i gemen har instiftat obegriplighetsdebatter så länge att det blivit tröttsamt.

Det finns ändå en rörelse under 2000-talet mot en mer diversifierad poesi, speciellt om man jämför med de likriktade diktsamlingar som gavs ut under 80- och 90-talet. Om det är bättre eller inte får väl framtiden utvisa – jag trivs som fisken i vattnet.  

Joar Tiberg är en av flera högproduktiva poeter som ger ut i snitt ett par böcker per år, bland dem en del samarbeten och barnböcker. Några andra är Leif Holmstrand, Pär Thörn, Kristian Lundberg, samt Kristian Carlsson, som i år ger ut en diktsamling i månaden på Smockadoll förlag.

Den som vill ha användbar dikt – snyggt paketerade visdomar att läsa på dop och begravningar – kan fortsätta plundra Bo Setterlind och Pär Lagerkvist. Joar Tiberg är en bångstyrig poet. Om det vittnar titlar som Tung trafik och lilla vägen, Hyllan hyllan, Fogghelflora, – – – t – – m – p – t – –. Och nu Atts jord.

Det är en bok av det tillknäppta slaget. Att citera ur den är svårt, då det är en långdikt, där enskilda rader inte ger rättvisa åt den känsla av förstämning och förlust som dikten förmedlar: ”vid bombens / till blomman / i odlingen stannar / dens släthets hål / dens ingångs hål”.

Med hjälp av en omtagningsteknik, med upprepningen som sin poesis motor, skapar Tiberg nya sammanhang åt enskilda ord. Dikterna berör avstannandet. Det är möjligt att du uppfattar citatet ovan som just ”obegripligt”.

Jag ser en politisk aktivism i den här dikten, ett motstånd av ett slag som avstår från plakatens versaler. Det är en motståndsrörelse som i likhet med Ekelöf formulerar sitt ”Non Serviam” till samtiden. Till skillnad från sin kollega saknar Tiberg intresse av nostalgi.

Hellre än tillbakablicken ser han framåt, med sina hoppingivande fragment. Han erbjuder ett sakligt men engagerat tonfall som låter helt rätt 2016: en samtida röst att lyssna till och ta intryck av.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/10 2016)