Pessimistiska kardinalsatser. Vademecum för de friaste andarna, Helene von Druskowitz, Ersatz + Promenader med störningar. Druskowitz vs Nietzsche, Peter Handberg

På 90-talet hävdade en populärvetenskaplig skrift att män var från Mars och kvinnor från Venus, en fras som blev osedvanligt slitstark. För min del hade det varit lämpligare att låna den formel Helene von Druskowitz använder i sin pamflett Pessimistiska kardinalsatser från 1905: ”männen kommer från skogen, kvinnorna från havet”.

Nu var Druskowitz bok inte något som nådde de stora massorna. Hon skrev den inspärrad på mentalsjukhus – en tänkbar orsak till att hon vågade uttrycka sig så bitskt. Hon hade inget att förlora, allra minst sitt anseende, även om hennes förmyndare – som sneglat i boken – tvingade henne till en skriftlig tystnad därefter, som varade fram till hennes död tretton år senare. När boken återutgavs på 1980-talet var det under den kärvare titeln ”Mannen som logisk och moralisk omöjlighet och som världens förbannelse”. Så lyder också det längsta kapitlet i denna korta skrift, som nu har översatts av Peter Handberg, som också skrivit ett efterord som är mer än dubbelt så långt som ursprungspamfletten.

Helene von Druskowitz doktorerade som den andra kvinnan i Europa, på universitetet i Zürich, ett av få universitet som tillät kvinnliga studenter. Hon gjorde det med en avhandling om Lord Byron – senare skulle hon skriva en biografi om Shelley. Utöver sina filosofiska böcker skrev hon dramatik och lyrik, och var utbildad konsertpianist. Hösten 1884 träffade hon Nietzsche i Zürich, och tog initiativ till en lång promenad, som skulle göra avtryck i bådas fortsatta arbeten. Vi återkommer till promenaden, efter att ha kikat på den manshatande skrift hon skrev 1905.

Det är en text som blir en motskrift mot religionens destruktiva kraft, där Druskowitz upphöjer människan på bekostnad av Gud. Många jämförelser görs mellan män och djur, och de utfaller inte till männens fördel. I skriften är hon lack inte bara på mannen i allmänhet, som representant för allt ont och skadligt, utan i synnerhet på just Nietzsche. Med en möjligen avsiktlig tautologi kallas han ”den dumma skriftställaren som är en komplett idiot”.  

Det finns en obetalbar gnista i hennes stil – ja, det är ett upphettad vrede som skär genom raseriet. Det är en nietzscheansk text, skulle man kunna säga, och hon går i samma fälla som Knut Ahnlund gjorde när han kritiserade Elfriede Jelineks Nobelpris (Svd 11/10 2005) i en jelineksk text, ursinnigt monoman på ett sätt som visar att han fullständigt tillägnat sig hennes skrivsätt. På samma sätt är Druskowitz en skicklig Nietzsche-läsare, som så att säga lånar hans stilistiska kavaj. Hennes underrubrik ”de friaste andarna” är förstås en pik mot Nietzsches uppsåt att nå ”fria andar” i sin underrubrik till Mänskligt, alltförmänskligt.

Subtilt och försåtligt smygs manshatet in, med argument slipade mot förtvivlan. Formuleringarna är lika vassa som i Valerie Solanas SCUM manifest, som Handberg nämner helt kort i sin essä. Här har mannen inget värde, inget berättigande. Liksom hos Virginia Woolf hånas mannens besatthet av sport, hans obildade läggning, hans flockbeteende, ett argument också Nietzsche använde.

Promenaden fick ödesdigra konsekvenser på det privata planet. Fyra år senare blev Nietzsche bokstavligt och plötsligt galen, och sex år senare blev Druskowitz intagen på mentalsjukhus för resten av sitt liv. Hon skulle förbli produktiv som författare, men alltså inte efter denna skrift.

Konsekvenserna för deras skrivande blev också ödesdigra, då båda radikaliserades i rakt motsatta riktningar. För det är värt att komma ihåg: medan Druskowitz fortfarande betraktas som en virrpanna för sina åsikter är Nietzsche orubbad som filosofisk auktoritet. Även om han kritiseras tas han på allvar. Eller ta Strindberg, om vi inte ska gå över ån efter vattnet, vars synpunkter i kvinnofrågan ofta är en spegelbild av hur Druskowitz skriver.  

Det anmärkningsvärda för tidens fria andar var väl att det var just en kvinna som angrep Nietzsche, men också att hon gjorde det med så välgrundade argument. Åtminstone i efterhand framstår hennes kritik som rimlig. Kanske rentav alltförrimlig?