Ställ ut en väktare, Harper Lee, Bonniers

När Harper Lee efter 55 års väntan ger ut sin andra roman är förväntningarna så höga att det inte går att bli annat än besviken. Ändå ska den läsas, inte minst för att den diskuterar den rasism som fortfarande är aktuell.

I USA har Harper Lees roman Dödssynden (To Kill a Mockingbird) ungefär samma status som Vilhelm Mobergs Utvandrarna i Sverige. En bok som sällan vinner kritikernas omröstningar över 1900-talets bästa roman – den platsen är reserverad Fitzgeralds Den store Gatsby – men alltid läsarnas motsvarande omröstningar. Den är också en av de böcker det undervisas mest om i skolan.

Nu utkommer efter 55 års tystnad Lees andra roman, Ställ ut en väktare, den roman hon skrev tidigare än debuten, och som utspelar sig nästan tjugo år senare, med samma persongalleri.

Det är en bok att känna sig kluven till. Att jämföra den med Dödssynden är som att jämföra en skiss med en färdig tavla. Här återvänder Scout Finch till barndomsstaden Maycomb, Alabama, efter att ha bott och arbetat i New York i flera år. Jean Louis, som hon hellre vill kallas som vuxen, träffar Hank, som gör flera försök att fria till henne, och pappan Atticus, advokaten som nu 72 år gammal har utvecklat sidor som dottern inte gärna vill kännas vid. Inte vi som läsare heller, kan tilläggas.

Efter drygt 100 sidor har inte mycket hänt: hon utövar klädsim på natten med Hank, vilket småstadsskvallret givetvis omvandlar till nakenbad, och de går i kyrkan. Men så bevittnar hon ett möte där Hank och Atticus bjudit en rasist. Där inträffar en vändpunkt som äntligen kickar igång den dramatiska intensitet som boken dittills saknat, och som vi känner igen från Dödssynden.

Hur ska Jean Louis hantera att hennes ursprung blivit så mossigt? Lee ställer storstaden mot vischan, och det är inte till vischans fördel. Jean Louis barndomsvänner har blivit Stepford-fruar, alltså robotar som pratar blöjor, kakrecept och koftor. Ingen av dem skulle klara ett Bechdel-test.

Tyvärr känner sig Lee nödgad att ge denna moraliska diskussion stadga i ändlösa dialoger, där Jean Louis pratar och pratar och pratar med Hank, faster Alexandra, pappan Atticus, farbrorn Jack. Långa partier valhänt skrivna barndomsminnen bromsar också upp handlingen.   

Ett annat problem är hur översättaren Eva Johansson, som annars gör ett gott arbete, konsekvent mildrar Jean Louis språk. Då går Lees poäng om miste, att göra Jean Louis till en på alla plan okonventionell och upprorisk karaktär, någon som konstrar och kontrasteras mot sin homogena omgivning. Det syns i hur hon klär sig, hur hon beter sig – badandet, till exempel – samt alltså i språket.

Hennes ”go to hell” blir på svenska ”dra åt fanders”. Fastern uppmanas ”pee in your hat”, som översätts ”ta dig i brasan”. Till pappan säger hon ”son of a bitch”, vilket blir ”pungråtta”. Hon låter käckare och mer rekorderlig på svenska.  

Ändå går inte allt förlorat i och med detta. Harper Lees av allt att döma ofärdiga manuskript har blivit en roman som fungerar skapligt. Det finns i denna 50-talsroman diskussioner kring rasism som tyvärr förtjänar sina svenska läsare även 2015. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/8 2015)