Vägen till Mitteleuropa, Björn Sandmark, Staka Bokförlag

”Den allmänna fördumningen har tilltagit så mycket att man skulle kunna säga att 70 procent av befolkningen är så korkad att den går på vad som helst. Detta är ju ett demokratiproblem – hur ska så korkade personer kunna fatta viktiga politiska beslut? Den representativa demokratin är givetvis det enda alternativet, men även den är i fara, då bara medelmåttor väljer politiken idag.”

Det är Walter Famler, redaktör för Österrikes ledande litterära tidskrift Wespennest, som uttalar sig så här krasst. Han gör det för Björn Sandmark i boken Vägen till Mitteleuropa, utgiven av mikroförlaget Staka Bok, med endast fem titlar publicerade på sjutton års verksamhet. Det anmärkningsvärda är väl att detta står att läsa i en bok från 2005.

Och svarar genast på min fråga: ska jag läsa den här boken? Ska jag skriva om den? Famlers ord ställer ju en akut diagnos på samtiden. Man skulle kunna säga så här: det har väl alltid klagats på samtidens dumhet, men skillnaden är vad reaktionen blir. Aldrig tidigare har väl den som klagar på dumhetsnivån hos sin samtid blivit så hätskt angripen som man blir nu. Det vill säga: de dumma hade visst vett att skämmas tidigare, men lägger nu sin dumhet i öppen dager, och rentav försvarar den till varje pris. Hur ska vi komma till rätta med den? Sänk rösträttsåldern och låt barn rösta, menar Suzanne Osten, men jag finner snarare motiv att höja den några år.

Sandmark rör sig geografiskt i det Centraleuropa som med tyskans ord kallas ”Mitteleuropa”: utöver den centrala punkten Tyskland alltså Schweiz, Österrike, Tjeckien. Det är en bok som beskriver möten med ett antal författarskap från denna region.

Sandmarks inställning till litteraturen är befriande pragmatisk. Här avfärdas raskt den politiska naiviteten om litteraturen som ett skydd mot det dåliga och onda, att den skulle göra oss till bättre människor. Nej, den är inget annat än en intellektuell hemvist, att det är där somliga av oss helt enkelt känner oss hemma.

I en fundering kring Elfriede Jelinek formulerar Sandmark en litteratursyn som det är lätt att dela: ”det som skiljer riktigt het litteratur från mindre god är just det gåtfulla, ibland urspårade och onåbara, när man inte kan följa en rak logiskt uppbyggd berättarstruktur, utan ständigt förundras över oväntade vändningar och bristningar i karaktärer och beskrivningar av händelseförlopp.” Att det är när den är som mest apart den blir som mest realistisk.

De olika resonemangen sys ihop på ett stiligt sätt, och som läsare blir jag aldrig övergiven. Det är uppmuntrande skrivet. Förvisso blir några av tankarna obsoleta, som funderingar kring Jörg Haider – han skulle ju dö i en bilolycka ett par år efter den här boken tagit honom på stort allvar. Men jag minns med viss möda den tiden, alltså kring millennieskiftet, hur otäckt det var, och samtidigt så otänkbart – ända tills SD tog sig in i riksdagen 2010, en chock det inte går att hämta sig från. Likaså kan inte Sandmark hjälpa att läget kring Günter Grass tid i Waffen-SS inte offentliggjordes förrän året efter boken, något som ställer resonemangen kring honom här i en annan dager.  

Om främst Berlin skriver Sandmark med en typ av oförställt förälskad blick som det inte heller är svårt att bli delaktig i. Med hjälp av saklighet kommer han kvickt in till pudelns kärna, utan att ödsla tid på oväsentligheter. De mestadels korta texterna är så koncentrerade att det inte blir en frustrerande korthet. Inte heller behöver man tvivla på vad han tycker i olika frågor, utan han spelar med öppna kort om nazi-traumat, DDR och återföreningen, kalla kriget, judarnas lidande, samt historierevisionismen. Hans text om Svetlana Aleksijevitj fångar också på kornet hennes särart, och det här var alltså när endast boken om Tjernobyl var utgiven på svenska.   

Historia och nutid möts i dessa texter, och kanske främst utifrån det tyska perspektivet. För Sverige är, eller har blivit, ett historielöst land. Vi kan skrapa naglarna från fingrarna utan att nå fram till någon form av uppgörelse med dåtida illdåd av aktivt eller passivt slag, medan det i Tyskland finns en större vilja att ta itu med det hemska och se det i ögonen, även om det till stor del har skett på senare tid. Sverige slumrar vidare i sin självgodhet.