Marcelle, Simone de Beauvoir, Novellix

Någon måste ha förtalat Simone de Beauvoir, eller åtminstone sagt något ofördelaktigt om henne. Länge nog inbillade jag mig att hennes fiktion var tråkig, och sådana åsikter brukar komma någonstans ifrån, enligt ingen rök utan eld-principen. Nu när jag har läst en del konstaterar jag bara att det här är så bra, faktiskt oerhört mycket bättre än jag har fått veta av den orättvisa världen.

Novellix gav ut en novell i vintras, Marcelle, översatt av Magdalena Sørensen, ur samlingen Quand prime le spirituel, som gärna får översättas i sin helhet. Den här novellen är något längre än de vanliga från förlaget. Beauvoirs inledning sätter genast tonen för vilken typ av novell det handlar om: ”Marcelle Drouffe var en drömmande, brådmogen liten flicka som redan tio månader gammal visade tecken på en säregen känslighet. ’När du gjorde dig illa var det inte smärtan som fick dig att gråta’, berättade hennes mor senare. ’Det var känslan av att världen hade svikit dig.’”

Alltså. Där har vi henne, Marcelle, som växer upp mitt i skärningspunkten mellan naivitet och klokskap, en förläst Emma Bovary, som i det här fallet inte ens hinner gifta sig förrän hon är otrogen med sin tråkige blivande make. Efter en privilegierad uppväxt förlovar hon sig med tråkmåns nummer ett, men spanar efter större äventyr, och hamnar hos tråkmåns nummer två …

För att hon har för stora ambitioner, för att hon kräver för mycket av livet? En smart människa som är alldeles dum i huvudet. Ja, bortkollrad av förälskelsen? En av förtjänsterna med den här metoden blir att du aldrig kan vara säker på vad som väntar – Beauvoir sparar inte på överraskningarna, och i så måtto tillhör hon de mest realistiska författare jag har läst. Det här är ju livet! Marcelle är en utopist, och sådana har livet svårt att hantera.  

Marcelle umgås helst med män. Det verkar vara ett genomgående tema hos Beauvoir. Hennes namn kan anspela på Prousts berömda berättare Marcel. Hon nämner gärna Proust, dessutom. I den här novellen finns också en konsekvent genomförd satir, utan att det blir helt uppenbart att det är Marcelle som är den primära måltavlan. Beauvoirs syn på sex är helt modern, och utgår från samtycke. Hon skriver dessutom om PMS och har fått med en av de mest realistiska sexskildringar jag har läst, med en obestridlig koppling till skam. 

Varför gillar jag Simone de Beauvoir så mycket? I den här novellen, som hon skrev redan på 30-talet, representerar hon ett skrivande som fortfarande är ovanligt. Det är en omelodisk, sträv prosa, inte inbjudande på något sätt. Det jag också gillar är det ironiska förhållningssättet, som på intet vis är följden av distans. Ironi missuppfattas ju ofta som sådan, men Beauvoir visar på ironins potential. Jag tror inte att hon föraktar Marcelle, att hon är ute efter att likt Flaubert sadistiskt straffa hennes begär. Milt löje, men också stor förståelse för hennes oförståelse. Förmågan att skapa en oförglömlig karaktär delar hon med Flaubert.   

Mer handlar det om moral, detta förlegade begrepp, som får den här novellen att likna till exempel Heinrich von Kleists mästerstycke ”Markisinnan von O”. Så fantastiskt bra är det faktiskt, i denna varmt ironiska och smått tragiska novell om Marcelles hårda öde.