Hackers, Aase Berg, Bonniers

I sin sjunde diktsamling ger Aase Berg högoktanigt poetiskt bränsle åt feminismen. Det är dikter som slår tillbaka stenhårt, och blir ett uppmuntrande evangelium för läsare av alla befintliga kön.

Aase Berg är inte bara en av Sveriges mest läsvärda poeter, utan också en av de mest konsekventa. Sedan debuten Hos rådjur 1997 har hon skrivit sin stenhårt komprimerade poesi, full av allitterationer och nybildningar, där hon förvränger världen till kuslig exakthet. Samtidens bekanta fenomen skärskådas i hennes kompakta böcker.  

I nya diktsamlingen Hackers tar hon sin feminism ett steg vidare, och introducerar oss för ”Haggan”, en mer oregerlig variant av den försonliga kulturkoftan. Här är det i stället frågan om självförsvar, för att inte säga ett hot. Jag läser boken som en ouvertyr till den roman som lär komma nästa år, där tematiken ska utvecklas. Skynda dig alltså att göra dig bekant med henne, för det här är något det kommer att snackas om.

Vi känner till Natascha Kampusch, som åren 1998-2006 hölls fången av en österrikisk pedofil. Här är hon en av rösterna som kommer till tals, tillsammans med bland andra Valerie Solanas, Helene von Druskowitz, Sara Stridsberg och Antony Hegarty, för att illustrera tesen om fångenskapets konsekvenser. Då är det mindre viktigt om det handlar om bokstavliga eller bildliga bojor.  

Bergs hackers har en armé av allierade bakom sig. Revanschen ställs mot gärningsmän och stalkers. I den trojanska hästen trängs dessa hackers, i en genomlyckad bild som sammansmälter historia med nutid, med sina kaninkokerskeplaner. Om du minns Grynets uppmaning till unga tjejer: ”Ta ingen skit!” Föreställ dig hennes mindre charmiga morsa, som skulle säga: ”Kasta skit tillbaka!” För det är en av poängerna med Aase Berg, att hon väljer bort charmen, det som kvinnor annars har gjort sig beroende av. Det här är skrivet utan koketta leenden.    

Kritiken riktas alltså mot de destruktiva strukturerna i samtiden. Egoismen, våldet, bilismen: ”Åkdonen ilande av ansiktslösa spöken. Tungt mörklagda vehiklar formar svarta smitvägar av asfalt in mot jordens hjärta.” Välj själv vilket kön du lägger på dessa bilister: Berg kallar dem motormän.    

I dessa hårt smidda fraser finns en obeveklig skönhet, där smärtan på något sätt kristalliseras till konstruktiv vrede. Det blir inte bara vackert, utan också begripligt med dessa hoppingivande uppmaningar. Vi kan snacka oss blå om ”inte alla män”, men sanningen är ju att män är suveräna i konsten att fördärva, både individen och planeten.  

Om det ofta sägs att svenska poeter skriver obegripligt finns det i Bergs fall ingen anledning att missta sig på dikternas budskap. Här behövs inget facit: det är bara att känna åt vilket håll vinden blåser.

Vän av ordning skulle ropa – förlåt, viska – efter nyanseringar, men då har man missat poängen. Aase Berg ger tröttnat på det likgiltighetsideal som vår tid uppvaktar. Hennes engagemang är emfatiskt och utropstecknat. Jag kan inte hjälpa att jag uppfattar hennes vrede som konstruktiv och begriplig, men i första och sista hand helt nödvändig.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/8 2015)