Trams,
kunde man säga, om påståendet att man kan göra sig förtrogen med Ibsen på en timma, som utlovas i den
illustrerade boken med samma namn, av Katarina och Henrik Lange. Men för all
del, låt oss göra ett försök: jag har ändå med rätt stor behållning tagit del
av främst Henrik Langes tidigare försök att popularisera 80 (+96) romaner för dig som har bråttom. Roligt? Ja, men kanske
mest för den som har läst de romaner som summeras i tre serierutor, även om jag
antar att målgruppen snarare är de som inte orkar läsa böckerna i sin helhet.
Risken är väl att missförstånd etableras och sprids vidare.
Nu
har de tagit sig an Henrik Ibsen, den i Sverige sorgligt underskattade norske
dramatikern vars popularitet utomlands vida överträffar antagonisten
Strindbergs. Det är förstås inte populärt att säga så i Sverige. Men en
välkommen bok om Ibsen är det.
Jag
tycker att ”en timma” är lite i överskott för den tid det tar att läsa boken –
första gången, i alla fall, för snart upptäcker jag ju att det inte är en bok
man bara ska skynda sig genom. På ett väldigt pedagogiskt sätt – att Katarina
Lange är svensklärare märks – redogörs för samtliga av Ibsens pjäser, samt en
del pikanta anekdoter från hans privatliv. Ta mig fan om inte alla mina exempel
som jag brukar ta upp när jag undervisar om Ibsen finns med här! Alltså kan
aspirerande lärare skippa övrig Ibsen-litteratur och införskaffa den här
smidiga ersättaren …
Fast
inte riktigt så. Fakta är inte detsamma som kunskap. Paret Lange tar förvisso
fasta på det roliga, och ibland kanske de vill vara lite för roliga, eller låt
säga att de låter flamset ersätta tramset – att låta Ibsen besöka Skavlan är
väl en idé som kunde ha avvarats. Men sidan ”En vanlig dag i Ibsens liv” är
desto roligare:
”Vaknar,
äter frukost. Tar en promenad förbi Karl Johan och ställer sitt fickur mot
Universitetets klocka.
Skriver
på ett drama som kommer att spelas i över 100 år.
Sätter
sig vid sitt stambord på Grand Café på slaget 12.”
Men
det är gott om roliga detaljer både i bilderna och i texten, och till och med
Ibsens faiblesse för medaljer och ordnar finns med, något som samtida
karikatyrer bevittnat. Det är också en bra idé att låta Ibsen framträda i
helsvart siluett hela tiden, för på något paradoxalt sätt kommer han oss närmre
så.
Pjäs
för pjäs gås alltså igenom, och det är ju välbehövligt om inte annat som
påminnelse även för den som eventuellt har läst originalen (de finns ju i god
översättning av Klas Östergren). Nu är det i och för sig inte så värst
märkvärdigt med de här korta sammanfattningarna. Alla som studerat litteratur
känner ju till tekniken att med ett fåtal ord beskriva handlingen i ett
litterärt verk på två-tre meningar, så det är inte där det nyskapande finns.
Det är mer i bildbehandlingen, och den är svårare att här redogöra för, då den
måste upplevas. Mitt exempel ”En vanlig dag i Ibsens liv” är inte lika rolig
utan sina ackompanjerande bilder.
Det
kan också tyckas trist med fler av dessa behändiga guider som komprimerar ett
komplext innehåll, som ersättning för den brist på bildning som sprider ut sig.
I Göran Everdahls bok Bildingsakuten
finns ett fint uppslag om Ibsen. Hans bok är ett bra exempel på den här trenden
– som att sätta plåster på en skottskada.
Å
andra sidan: är inte böcker som dessa bättre än ingenting? Jo, förvisso. Och
nog har det alltid funnits fusk och genvägar för den som har behov att
stoltsera med det som vi förr kallade för ”bildning”. Jag kan i alla fall
erkänna att jag har haft väldigt roligt med den här boken, och kommer att ge
den en framskjuten placering i min Ibsenhylla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.