Monster i garderoben. En bok om Anthony Perkins och tiden som skapade Norman Bates, Johan Hilton, Natur & Kultur

Johan Hilton har skrivit en fascinerande bok om skådespelaren bakom skräckfiguren Norman Bates. Men också ett välskrivet kulturhistoriskt reportage om dubbellivet som homosexuell.

Även den måttligt filmintresserade känner till Hitchcocks skräckfilm Psycho, som också innehåller en av filmhistoriens mest eftertryckliga skådespelarprestationer: Anthony Perkins som mördaren Norman Bates. I Johan Hiltons bok Monster i garderoben framstår det tydligt vilka förutsättningar Perkins hade för att spela denna roll, genom att själv ha en liknande uppväxt som den modersbundne motellföreståndaren. Men också hur rollen präglade återstoden av karriären innan han dog i aids, drygt trettio år senare.

Det här är en bok som, vilket undertiteln pedagogiskt visar, sönderfaller i olika delar. Dels i en biografi om skådespelaren Anthony Perkins yrkeskarriär och privatliv, och dels i en essä om Psycho, samt i längre reportage kring homosexualitetens kulturhistoria.  

Anthony Perkins föds 1932. Pappan är en relativt känd skådespelare, men dör när Tony är liten pojke. Mamman lever i symbios med sonen – en symbios som övergår i fysiska närmanden. Enligt tidsandans psykologer förklaras homosexualitet – man har finjusterat Freuds begrepp ”inversion” till det mer skrämmande ”perversion” – av att mamman antingen varit för kyligt avståndstagande eller intimt bortklemande.

Tony lever dubbelnaturens liv. Tillsammans med kollegan Tab Hunter går han på dejt med två kvinnor, som efter att ha fotograferats för pressen skjutsas hem för att Tony och Tab ska tillbringa resten av natten tillsammans. Först när han är nästan 40 tappar han sin heterosexuella oskuld, och gifter sig strax med en kvinna och får två söner. Men dubbellivet på bögbarerna fortsätter av allt att döma.

Det mesta som Hilton redovisar om Perkins är känt sedan innan. Om jag till en början störs av de många inblickarna i hur samhället förhåller sig till homosexualitet inser jag successivt hur dessa blir nödvändiga inslag för att göra boken mer heltäckande och mångbottnad. Här skapas möjligheten att förstå hur livet tedde sig för de garderobsbögar som fanns i Hollywood förr, de som inte kunde komma ut därför att det till och med saknades ett ord för att ”komma ut”.

Det blir då en bok om dubbelnaturen, och som sådan belysande på många plan. Hilton har gjort jobbet, men inte för att briljera med pikanta anekdoter. Snarare går han på djupet utifrån en personlig besatthet, och det personliga engagemanget leder honom till spännande jämförelser och slutsatser. Inte minst när han skriver om mammans betydelse i förklaringsmodeller kring homosexualitet, från skräckpropagandan på 50-talet till antydningar att den modersfixerade Anders Behring Breivik skulle vara bög.   

Därför torde Hiltons bok intressera både den filmintresserade som den kulturhistoriskt intresserade. Samtidigt som den refererar och koncentrerar sig på helhetsbilden är den rik på insikter. Att den är så saklig och i stort sett saknar spekulationer är en god förutsättning för att ge oss en balanserad bild av sitt ämne.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/8 2015)