Pharmakons
distade meditativa brus är en lämplig fond till Jonas Rolsteds andra
diktsamling, Abandon Green Language.
Så heter ju också deras debutskiva från 2013 “Abandon”, och Rolsted nämner dem
i förbifarten i boken. En bok som är snyggt formgiven, med de dubbla titlarna
som en ingång till bokens tematiska dubbelhet. Svarta sjok avgränsar delarna,
med den suggestiva “JAG LÆNGES EFTER SKOVENE” som inramar de längre partierna
“SKOVENE” och “STILLHEDENS TÅRNE”.
Det
är en romantisk estetik som antyds här, och människans förhållande till skogen
tar stor plats. Åtminstone inledningsvis, i de starka korta dikterna på prosa.
Sedan blir det kärlek och död för hela slaget, och kanske av det väl
konventionella slaget dessutom. Mer gillar jag ansatserna i början, där det
kretsar kring vad vi inte bör ta med oss till skogen.
För
vi går gärna med fickorna fulla av teorier. Men orden betyder inget i skogen,
som förblir stum inför våra tafatta försök att förklara våra upplevelser av
den. Skogen? Den består bara av ljud ju, ungefär som Pharmakons musik inte
består av melodier, utan bara av ljud.
I
Rolsteds dikter väntar skogen på att antändas, att sättas i rörelse. Vad då:
träden, som hos Shakespeare, eller är det Tranströmer? Nä, mer skogens själva
idé, dess särart i tillvarons myller av ting och tecken. Och Rolsted vänder
gärna på begreppen, på världen. I paradoxens rike är det lätt att trollas bort
av lockelsen att uppfatta det nya som sant bara för att det är nytt, och bara
för att allt kan sägas behöver det inte betyda att det ska sägas.
När
dikten lämnar skogen och rör sig mot en älskad kvinna, som närgånget skildras
som avlägsen, förlorad – då mattas intensiteten och närvaron i språket, och
dikterna blir mer berättande och förklarande. Allra mest i ganska långa
resereportage från Iran och omnejd, där vi hamnar i en annalkande
kärlekshistoria. Rolsted berättar okronologiskt sin ledsna kärlekssaga. Hur ska
en iransk kvinna tilltalas, och vad händer med den västerlänning som blir
påkommen i en intim situation med henne?
Om
förälskelsens väsen säger nog Rolsted både en och två saker som är giltiga, och
jag kan tycka att han både lyckas respektera kvinnans integritet och göra henne
levande och begriplig för oss. I denna bok där blod, mörker och incest spelar
en rätt stor roll.
Hade
han bara bevarat stringensen och koncentrationen från inledningen hade jag
blivit mer övertygad, för nu blir den längre och mer pratsamma berättelsen lite
för full av kulturkrockarnas truismer, och den distans som uppstår tror jag
inte är medveten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.