Den
klassiska romanen Mina vänner ges ut
på nytt, och vi får än en gång följa enstöringen Victor i mellankrigstidens
Paris. Det är ett absurt men också gripande porträtt av en människas fruktlösa
kamp med att skaffa vänner.
Ett
problem med att ha favoritböcker är att du talar dig varm för dem, och så vill
någon låna dem, och så vips har de lämnat en lucka i din bokhylla. Ibland en
oåterkallelig sådan, för hur skulle jag kunna få tillbaka exempelvis Emmanuel
Boves Mina vänner som gavs ut på
80-talet i Katarina Frostensons översättning, utlånad till en bekant som inte
kunde återbörda den?
Jo, med
hjälp av en återutgivning av förlaget Lind & Co, i deras serie
”Nittonhundra”, med ett nyskrivet förord av Kristoffer Leandoer. Äntligen kan
jag ännu en gång ta del av Victor Bâtons levnadsöde, en av
1900-talslittteraturens mest olycksdrabbade protagonister.
Boves
lilla roman gavs ut 1924, och Victor uppfyller alla kriterier på en outsider.
Han tillbringar dagarna med att med hopsjunkna axlar flanera i Paris, på dagtid
besöka caféer och på kvällstid mer suspekta ställen. Han speglar sig hellre i
skyltfönster än i riktiga speglar, får vi veta som en diskret upplysning om
hans utseende. Han vill gärna ha en vän, och ännu hellre en älskarinna. Han
saknar arbete, men uppbär viss pension efter att ha blivit delvis
krigsinvalidiserad efter första världskriget.
Miljöskildringen
är den ena av romanens stora behållningar, hur intrycken trycks in med den
typen av precision som man knappt trodde var möjlig. Stadsmiljön, med de
fattiga, de ointresserade, och en del av Victors misstag ligger väl i att han
vistas i fel miljö, alltså storstadens anonymitet. Han är för vek för att
överleva där.
Karaktärsteckningen
är den andra stora behållningen, och det som gör Victor till en så oförglömlig
antihjälte. Trots att han är skrattretande som en figur i en tecknad serie blir
han gripande. Blygheten sätter käppar i hjulet för honom, och hans förmåga att
övertolka och missförstå omintetgör alla hans kontaktförsök.
Otack är
Victors lön, kan man säga. Liksom namnet Victor är en elak ironisk markör ska
titeln utläsas ironiskt: hans jakt på vänskap förblir misslyckad – ett rent
haveri. Men är Bove rakt igenom ironisk mot sin gestalt? Det här till bokens
kvaliteter, att du inte blir säker på om du ska uppfatta Victor som
löjeväckande.
Tonläget
i romanen är nära indolens. Ja, man kan tala om en tillknäppt och nästan
anemisk stil. Bove var endast 26 år när han skrev denna melankoliska pärla, med
en stil som kan erinra om hur Bret Easton Ellis skulle skriva sina första
romaner.
Med en humor
som går panikens ärenden tecknar Bove skissen av detta olycksaliga offer för
omständigheter som bara delvis ligger utanför hans kontroll. Tragedin ligger ju
i att han anstränger sig för mycket. Han är som hundvalpen som tigger om
ömhetsbevis. Det är ett absurt mästerverk i den lilla skolan, där skratten
fastnar i halsen.
Och innan
du frågar: jag tänker så fan heller låna ut den här till någon!
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 23/4 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.