Resedikter
är ingen genre jag gärna uppsöker. Med få undantag tycker jag att poetens blick
sällan lyfter sig från turistens, och inte ens Tomas Tranströmer kommer väl
undan att ha skrivit ganska platta vykort från sina otaliga resor. (Ja,
”Romanska bågar” är en överskattad dikt.)
Nu ska
genast sägas att Boel Schenlærs nya bok på PS. Förlag, Dikter från New York, inte är renodlad resedikt, åtminstone inte
enbart. Jag har läst ett par av hennes senaste böcker, och har gillat delar av
dem, ett intryck som består efter denna, som alltså gör något mer än den gängse
resedikten, i sitt sökande efter ett mer ambitiöst uttryck.
Nu tar
det i princip halva boken innan hon åker till New York, till att börja med.
(Hälften av denna i rättvisans namn korta bok på knappt 60 sidor).
Utanförskapet inpräntas. Hjältarnas parad tar vid, och det är många namn som
ska nämnas. Schenlær läser och beundrar, men hon kan också kritisera poesin
inifrån, liksom den likriktning bland de offentliga åsikterna, som får henne
att tänka på 80-talets vattensängar: där någon rör sig följer de andra med. Det
är en dråplig bild, och sann? Förmodligen.
Den
60-talsnostalgi som märks här kan ge ett lite mossigt intryck, och det är svårt
att låta bli att himla med ögonen när rutten ställs mot, yes, Chelsea Hotel.
Det lästa finns investerat i Schenlærs språk. Rastlösheten får henne att trampa
vidare, här ska inte nostalgin få fotfäste: ”När jag var tio år gav min mamma /
mig sina avlagda löparskor, ett par / röda spikskor och jag sprang som en /
komet över en brusten stjärnhimmel.”
Den
resande förundras över att maten är billigare i USA än i Sverige, ett typiskt
exempel på vykortspoesi. Det är ju lätt att bli charmad av den här
spontaniteten utomlands; med distansen ökar intoleransen mot allt svenskt tråkigt
och mellanmjölksaktigt. Å andra sidan, hur kul är det om grannen, 85 år gammal,
nödvändigtvis ska ut och dansa på gatorna varje natt, som kan ske när du råkar
vara i någon italiensk håla och tycker det är charmigt med gubben som dansar
fast klockan passerat midnatt? Men orka bry sig om det här gamla gnället på det
svenska.
Kritik
mot den förljugna poesiscenen luftas. Dagstidningarnas ointresse inför kultur. Är
det avund, för att Schenlær känner sig marginaliserad? Men alla som sysslar med
kultur är ju marginaliserade, alla utom Klas Östergren. Alla vill se sig som
det där stora undantaget. Några dikter berör det gamla temat om att skriva
dikter, en metapoesi som kan likna de projekt Kristian Lundberg bedrivit i
många av sina böcker. Men precis innan bitterheten tar över vänder Schenlær på
en penny, och en biografisk ömhet
öppnar upp när hon tänker på sin väninna Anita: ”Efter min fallolycka / för
sexton år sedan ville hon inte / längre vara min vän. Jag borde lyda / Norbert
Elias råd om att plocka ut taggen.” Där finns något större, något rikare, som
bara ibland gläntas mot i den här samlingen.
Schenlær
vill åstadkomma förändring. Hon vill ta plats. Jag tycker det är lite Walt
Whitman över det, och det är kanske orättvist. Det som räddar den här boken är
att det finns självdistans, även om det dröjer tills den plockas fram. Här kan
också anas en outtalad vilja att förnya genren resedikter, genom att intrycken
blandas med mer generella diskussioner. Man kan också läsa den som en pendang
till i första hand hennes förra bok Jag drömmer om blod, där hon åkte till Agadir.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.