16 apr. 2015

De döda kommer från Karelen, Jerker Sagfors


Bland yngre svenska poeter som skildrar världens försvinnande etablerar sig Jerker Sagfors med sin nya bok. Det är påbjudande dikter om den svårundvikliga döden.   

Vi känner Karelen som Edith Södergrans hemort, där hon dog midsommaren 1923. Är hon alltså en av de döda i titeln till Jerker Sagfors nya diktsamling De döda kommer från Karelen?


Inte direkt. Eventuella spår kan i så fall sökas i de dämpade naturskildringarna, bland annat i hur Sagfors apostroferar månen, en av Södergrans favoriter. Så ska nog också Lukas Möllerstens omslag uppfattas, med den typiskt blodröda månen som hänger stinn över ett naturlandskap, med en frodig murrig växtlighet samt två utsträckta svarta händer som bildar en silhuett, likt utskjutande trädgrenar. Ett mosslik? En bockstensman?

I sydtyska Federsee fruktar man att dödsföraktande och barbariska finnar ska invadera sjödistriktet. I Europahuvudstaden Strasbourg sitter en protokollförare som noterar den inväntande finska invasionen. Och Karelen finns ju inte längre, det har blivit ryskt territorium. Därav de döda, som utgör diktens återkommande mantra. En summerande refräng om döden: den förgångna, den pågående, samt den kommande.  

Vad representerar de döda från Karelen? De ska komma från sitt vilda ouppfostrade rike, som parodi på machofinnen, vägledda endast av sin hunger, som levande döda – som överlevnadsinstinkten. De döda som finns mitt bland oss, högst påtagliga, som några som skapar förutsättningar för en ny slags realism. En realism som uppvaktar det tänkbara. Där man gör bäst i att slå ihjäl och tiga om det avvikande. I vissa avseenden liknar berättelsen en thriller som saknar både försoning och enkla svar. 

Med nedstämt tonläge och med tålamodets röst formulerar Sagfors sina teser, som inte precis hamras in utan mer smeks fram, hjälpta av subtila metaforer. Naturens förfall kan spegla det mänskliga förfallet, men det kan också resultera i enskilt vackra diktrader: ”Natten drar sitt tagel över våra ansikten. / Penslar oss med lika delar / längtan och svärta. / Man är i livmodern / som i misshandeln. / Hoprullad som ett nystan. / Som någon att födas.”

Det blir i slutändan dikt som besvärjelse, dikt som bön. En dikt som frammanar det som håller på att försvinna. En elegi som försöker samla ihop det värdefulla, visa vad vi håller på att gå miste om.  En kan tycka att apokalypsen har blivit en kliché, att den har blivit vår tids ”vargen kommer!” Men å andra sidan kanske framtiden tycker att vi har varit för nonchalanta med alla varningssignaler.

Redan under första världskriget påminde Wilfred Owen oss om att poetens uppgift består i att framföra en varning till läsaren. Vi har på senare år sett flera svenska poeter ute i liknande ärenden. Jag tänker på Ida Börjels Ma, Åsa Maria Krafts Randfenomen, Niclas Nilssons Mene tekel, och inte minst Jonas Grens Lantmäteriet.

Det här är dikt för framtiden, och där borde Jerker Sagfors tveklöst höra hemma.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/4 2015)  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.