Hyresgästerna, Sarah Waters

Många vill skriva så här: med lätt hand, spännande, men samtidigt intelligent. Något som lockar både läsekretsen och kritikerna, eller åtminstone åtnjuter respekt från båda fållorna. Som Joyce Carol Oates. Eller Klas Östergren. Eller Sarah Waters, för den delen, som nu återkommer med den mastiga Hyresgästen på Natur & Kultur (översättning Ylva Mörk).

Några år efter andra världskriget, närmare bestämt 1922, lever 26-åriga Frances tillsammans med sin mamma i ett alldeles för stort och alldeles för dyrt hus i Camberwell strax utanför London. Männen är döda, delvis utplånade av kriget, och eftersom den slarvige pappan trollade bort pengarna tampas Frances med skulderna. De hyr ut sitt hus till det unga gifta paret Barber. Nya ljud tar sig in i huset, morgon och kväll. 

Tidigt kastar Frances lystna blickar mot hustrun Lilian, en mer bohemisk kvinna än vad hon själv är. Men mest slavar hon för att hålla huset i prydligt skick, och ganska klart blir det tydligt att huset fungerar som symbol för hennes personlighet. När huset håller på att vittra sönder sker detsamma med henne själv.  

Frances ger sig också ut på flera promenader i London, skildrade på ett sätt som för tanken till Virginia Woolf, som gärna lät sina karaktärer promenera i staden (läs Lisbeth Larssons nyutkomna bok Promenader i Virginia Woolfs London för exempel). Är det enbart en tillfällighet att Lilians make heter Leonard, precis som Virginia Woolfs man? I Waters roman ger sig Frances ut för att köpa pennstift, något den som känner till Woolfs essä ”Att strosa omkring på gatorna” kan nicka instämmande åt. Att Frances kastat en sko på en parlamentsledamot påminner också om vilda Rose i Åren, hon som åkte in i fängelse för att ha kastat gatusten. Vi kan också påminna oss om att 1922 var året Woolf träffade Vita Sackville-West.

I stadsmiljön syns luggslitna krigsveteraner, som förstärker det ursinne som luftas mot kriget, i första hand från Frances. Hos Woolf representerar promenaderna frihet, och givetvis något liknande för Frances, en befrielse från plågorna i det dystra huset.

Promenaderna tar Frances till väninnan Christine. De har haft en relation med varandra, nu avslutad. Det kommer inte som en chock: trots allt är det här en roman av Sarah Waters. Ändå tappar jag hakan. För att vid det laget är vi så hårt inskruvade i tiden, början av 20-talet, att jag har glömt att det är just det, en bok av Sarah Waters, en nutida författare. Det är förbannat skickligt gjort.

Vad Waters ägnar sig åt är levande gestaltning, och då kan utrymmet (prick 600 sidor) motiveras, genom att det tillåter oss att komma hennes karaktärer så nära. Tyvärr ger Waters dem förmågan till liknelser och slutsatserna som bara en romanförfattare är kapabel till – som att Leonards sexuella flirtar med henne tittar fram, ”lika punktligt som en gapande gök ur ett gökur”, eller Lilians liknelse mellan äktenskapet och ett trappräcke ”där det hade gått en flisa i räcket så att man såg flera gamla färglager ända ner till det omålade träet längst in”. Det låter bara förnumstigt.

Lite synd är det också med de övertydligt utpekade tidsmarkörerna, med affischer av Caspar David Friedrich, Burne-Jones, böcker av Edgar Wallace, Theda Bara-smycken … Tidsandan framträder ändå, utan dessa klumpiga brölande signaler. Och det är en ny tid, färgstarkare, skarpare. Det illustreras bättre av den nya frisyr Lilian ger Frances, eller när de åker rullskridskor tillsammans, en scen som på ett sätt är sexigare och mer sensuell än när de verkligen har sex.   

Det är ändå övertygande gjort, speciellt hur vi följer känslorna när de löper i motstridiga riktningar hos Frances, hur gränserna tänjs åt olika håll. Oron och rädslan är genuint upplevd av henne. Hon representerar en speciell sorts kvinna. Tystlåten, hemlighetsfull, men inte oförmögen till bitande sarkasm, som när hon tröttnar på att Lilian umgås för mycket med sin man: ”Var detta, tänkte hon, vad som hände när man blev vän med en gift kvinna? Fick man automatiskt hennes man på köpet? Ungefär som ett virkmönster som följde med gratis när man köpte en tidning?”

Paret tvingas stjäla till sig kyssar och sex. Den misstänksamma mamman bevakar, i vetskapen att dottern tidigare gjort skandal med förhållandet med Christine. Något livsavgörande sker, något som får romanen att vetta åt det melodramatiska hållet. Något liknande skedde med Waters förra roman, den nästan lika ambitiösa Främlingen i huset. Men jag tycker Hyresgästerna är bättre, inte lika stillastående.

Tricket är att en bekant historia ska klara av att bli spännande, trots att vi känner igen så många av inslagen. Intrigen i sig känns ju igen från alla film noir i kölvattnet av Postmannen ringer alltid två gånger (på 80-talet hette de ”erotiska thrillers”). Waters bidrag rör sig kring samhällskritiken, där hon med emfas visar orättvisorna som följde efter kriget. Frances rödfnasiga knogar blir en indikation på det slaveri hon dömts till, på grund av faderns slöseri. Klasskillnaderna visas också hela tiden, och hur lätt klass kopplas bort från pengar genom den arrogans som öppet kan visas mot den som inte lärt sig koderna. När persongalleriet utsträcks till släkten får vi flera vittnesmål på denna arrogans.

Romanen visar också vad som händer med din tillit när du går bakom ryggen på andra, och måste lita på andra som gör likadant. Det är en stor förtjänst hos den här romanen att den inbjuder dig som läsare att dela huvudpersonens skepsis, och därför ska jag inte avslöja mer om vad som händer och hur det går, bara att det är värt att ge sig in i den labyrint av osäkerhet som här finns planterad av den skickliga författaren.