Om Bruno
K. Öijer var outsidern som klev in i centrum har de forna vapendragarna från
70-talets stencilpoesi Eric Fylkeson och Per-Eric Söder hållit sig kvar i
periferin. Då och då glimtar de till med sina nödvändiga påminnelser om att vi
behöver även de svarta stjärnorna.
Vesuvius
har inte slocknat, utan befinner sig bara på sparlåga, och det är bra så.
Per-Eric Söder ger nu på förlaget Orosdi-Back ut sin elfte bok, Fortsättning följer inte. Det är en
ominös titel på en tredelad bok, där den första saknar rubrik, och följs av
parentetiska versaler som ”(KÄRLEKENS HELVETE)” och ”(SLUTPUNKT LIVET).” Är den
dubbelt utskrivna punkten då författarskapets slutpunkt? Det kan diskuteras.
Liksom den möjligen smått tonårsaktiga formuleringen om kärlekens helvete.
Men att
läsa och skriva håller dig ung, och då menar jag inte på något infantilt vis
ett ungdomsideal, utan mer en fråga om att förbli öppen och nyfiken inför nya
intryck. Om du läser utsätter du dig för just detta, saker som utmanar ditt
sätt att tänka. Så förstår jag Söders ungdomliga engagemang, att det är den
oreaktionära pojken som skriver hans dikt. Som i raden: ”Jag är en pojke / med
andhämtning av drömmar”. Det kan tyckas som att Öijer redan har skrivit den
raden, men som så ofta handlar det väl mer om gemensamma referensramar, att de
två kommer från samma ställe. Ibland blir ju också Öijer besvärande
osjälvständig.
Det tycks
mig också som att det då, på 70-talet, fortfarande fanns visioner. En tro på
att samhället kunde förändras. Till det bättre, att man såg bristerna men ville
göra något. Nu ser vi uselheten, men orkar inte tro på att det är lönt att bry
sig. Jag generaliserar: det finns visst några som orkar, några som utgör
undantagen, och heder åt dem, men i stora drag råder en idiotins förnöjsamhet.
Den här resignationen kunde må bra av mer storslagna idéer, av mer
gränsöverskridande.
I Söders
dikt rör sig en fantom, en dödsgestalt som ger dikterna en anstrykning av
morbid mortalitet. Dikterna ges en stark kontur, med ett inkluderande tilltal
som gör dem uppfordrande – ja, påträngande, på något vis. Dödens närvaro är
påtaglig.
Liksom
titelns dystra prognos anger sitt tolkningsförslag: det finns ingen
fortsättning. Det här livet är allt vi har, vad som väntar oss är utplåningen.
Det finns inget efter döden. Här bildas en madrigal som sjunger sin refräng:
”Memento Mori! Nevermore! Love Will Tear Us Apart!” För kärleken och
sexualiteten behandlas, och även den saknar fortsättning:
”Hela
tiden
på
gränsen mellan
decennier,
sekler
och själv
gränsen
mellan
det
skrämmande
och det
skrämda”.
Det
liknar långdikt, dessa starka utsagor som visar hur effektivt Söder sysslar med
det definitiva. Det elegiska intrycket förstärks av hur världen successivt
avförtrollas, som om vi ser konsekvenserna av ett språk som kollrat bort sin
utövare. Det må vara att livet upphör, men språket fortsätter. Därför förnekar
jag titelns negation, och kan inte låta bli att utläsa det som ett
”Fortsättning följer”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.