Elise Karlsson har skrivit ett reportage om arbetsplatsen i
skönlitterär form. Det är uppfriskande utfört och med en humor som biter sig
fast.
Bland kontor med höj-
och sänkbara skrivbord, power points och after work, post-it-lappar, bland
mellanchefer och vikarier, där utspelar sig Elise Karlssons nya roman Linjen.
Huvudpersonen Emma söker sig till olika anställningar, riskerar att hamna
utanför den nödvändiga försörjningen, med räkningar som hopar sig.
Med mild ironi låter
Karlsson Emma landa på ett förlag som ger ut
självhjälpsböcker. Vi har att göra med någon som mest
vill komma bort från skeendet, från det aktiva
livet. Hon flirtar med en man, ligger med en
annan, men verkar inte veta så mycket vad hon vill att det ska leda till.
I de absurda situationer
som utspelar sig finna en smått kafkaartad premiss. Jo, det är litterärt
skildrat, med allusioner till Kafka, liksom till T.S. Eliot, Sylvia
Plath, Kerstin Thorvall, Tove Jansson, men poängen är vad
Karlsson så gör med dessa insmugna referenser. Det finns en brutalitet i
språket, i den registrerande stilen, som liknar en rapport. Det är utfört med
kylig exakthet. Allusionerna blir en reva in mot ett litterärt
förhållningssätt, utan att därför göra sig beroende av det, utan mer visa
kontrasten och betona skillnaden än att eka av det redan skrivna.
Det är också frågan om
att skapa romanfigurer som lever på riktigt. Trots
eller tack vare det kyliga distanserade tonfallet, som stundtals liknar en essä
om arbetslivet mer än skönlitteratur, kommer vi riktigt nära Emma och hennes
våndor. Karlsson får ihop de två spåren, fiktionen och reportaget.
Konkurrensen på
kontoret är också träffsäkert infångad,
med egenheterna och idiosynkrasierna
intakta. Linjen framåt för dig bort, från dig själv.
Att arbete är att mista din identitet, antyds det, kanske rentav mista din
själ. Även om här saknas förlösning är huvudpersonen på väg mot något som kan
hota hennes förankring i verkligheten. Allt
mer håller tillvaron på att glida in i ett tappat fotfäste, när hon närmar sig
toalettkaklet, glasrutorna, taktilt, för att känna, smaka – på
verkligheten.
Under romanens gång
sker inget dramatiskt, även om det finns antydningar att något är på väg att
hända. Skvallret, intrigerna, uppviglingen, allt det kan påminna om samspelet
mellan människor i den större världen utanför kontoret, utanför arbetsvärlden.
Lika allegoriskt som Jonas Karlssons debutroman God jul från
förra vintern, men Elise Karlsson skriver dovare, där det är mindre
tydligt vad det är som pågår. Men båda Karlssons skriver med slagrutan mot en
humor av det svart absurda slaget.
Därför är det här
också något befriande, genom att peka ut ett nytt sätt att skriva. Där det
saknas igenkänning. Elise Karlsson har tidigare
gett ut två övertygande korta romaner på Modernista, böcker som väckt alldeles
för lite uppmärksamhet i förhållande till hur löftesrika de var. Det här är
helt klart ett steg mot ytterligare en
annan riktning, mot en ny sorts litteratur.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/4 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.