4 apr. 2015

Antecknat i krigstid, Thomas Nydahl


Är det en överdrivet dramatisk titel på Thomas Nydahls nya bok på det egna förlaget Occident? Antecknat i krigstid. Jag är en försiktig general, men så citerar Nydahl vad Wilhelm Agrell skriver i Sydsvenskan i somras: ”Det pågår ett krig i Europa och det hjälper inte att prata om vädret.” Agrell är ju en sansad människa – en försiktig general, för att fortsätta krigsmetaforiken, ofta det enda språk människan förstår. Även Nydahl är sansad, så något har definitivt hänt under de år jag har följt honom.

Och språk är vad det handlar om, ordval som styr vår uppfattning. Klichéerna tar över, och Nydahls ärende handlar delvis om att varna för eufemismerna, de lockande ord som lindar in problemen – utan att avväpna dem, märk väl. Här talas klarspråk, vilket ger mindre utrymme för missförstånd. Det handlar om pengar, till exempel.  


Nydahl inleder med en berättelse om den rumänske författaren Mihail Sebastian, som överlevde nazismen men dog i en futtig bilolycka. Med avstamp i hans dagbok visar Nydahl hur viktigt hoppet är för att göra en människas liv drägligt – eller, för att vara ärlig, mindre odrägligt.

Det är något med dagboken som gör att du som läsare kommer nära den skrivande, att det är som om rösten når ett mer intimt och mer lågmält tonfall. Då jag nyligen har läst Olav H. Hauges Dagbok 1924-1994 upplever jag att min läsning är kalibrerad utifrån detta röstläge. Nydahl skriver dagbok, den relativt korta perioden från 9/7 till 23/9 i förra året. Det som händer i den stora världen registreras – det holländska flygplanet som sköts ned ovanför Ukraina, israeliska bombningar mot Gaza, IS framfrart, hatbrott mot judar. Ett tidsdokument? Ja, men också något annat.

Med van och säker hand för Nydahl som vanligt ihop litteraturen med samhället. I sina senare böcker har han varnat för oroande tendenser i samhället, och med osvikligt mod tagit itu med ämnen som annars nonchalerats. Han är också bra på att orientera sig – och oss – i det som brukar kallas ”de bortglömda”. Han påminner också om varför exempelvis Andres Lokko är så dum när han i sin krönika i Svd i går hävdade att nostalgi ”är ett kollektivt hot, större än kanske något annat”.

Han skriver om fanatismen, om den farliga fanatismen. Det tycks mig förenklat att gå på Amos Oz–spåret, han som gav ut pamfletten Hur man botar en fanatiker. Svaret lyder: med humor, något som Oz själv tyvärr hade svårt att leda i bevis med sina begränsade exempel. Nya numret av Vagant (1/2015) har en mer behjälplig dossier om fanatism, med bland annat en hyperintressant intervju med filosofen Alberto Toscano, som skrivit boken Fanaticism – On the Uses of an Idea.

Nå, Nydahl är inte den som gör sig till eller är ute efter att behaga med sina skrifter: han skriver i en lång tradition av 1900-talspessimister, författare som det är lätt att avfärda som privilegierade gnällfarbröder. Men då vill jag invända att det är ett konstruktivt gnäll, att man även som ung rasifierad strukturkritiker måste kunna se bortom schablonerna, upptäcka vad innehållet gör med stilen, och vice versa.

Fast att identifiera sig som pessimist behöver inte betyda resignation. Nydahl refererar till den optimistiska parollen ”krig mot kriget” som rådde i Europa strax innan första världskrigets utbrott 1914, ord som skulle krigas sönder och samman: ”Just därför är pessimismen den enda rimliga attityden. Just därför menar jag mig kunna vända ryggen åt varje politiker, och det med gott samvete. Parollerna och talen må vara hur vackra de vill men det är alltid vapnen som får sista ordet.”

Det Nydahl gör innebär att ställa sig vid sidan av: man ser saker bättre därifrån. För några år sedan upphörde han att skriva för tidningar, men är fortsatt aktiv med dagliga inlägg på sin blogg samt med dessa viktiga böcker som alltså kombinerar en genuin bildning, där både de litterära och de samhälleliga kunskaperna är övertygande.

För hur ska man då reagera inför det olösliga israeliska dilemmat? Resignera? Orden räcker ju inte till, och – så som Nydahl tydligt visar med exempel från 60-talet och framåt – allt bidrar bara till en rundgång av åsikter som aldrig når fram till något Alexanderhugg.

Vi får bland annat veta vad krigen gör med människan: ger oss nya sår att peta i. Och lita på att det är följden av alla krig, att konflikter bara kan lösas på ytan. Det är lätt att håna pacifismen som idé, men jag blir mer övertygad om att det är det enda som kan få oss att överleva som människor, det vill säga om vi slutar tro på våld som lösningen. Jag förstår att våld löser många problem, men det skapar ju ännu fler. Se bara på vad som skett efter 9/11 och det Irakkrig som följde. ”Living well is the best revenge”, lyder ett bekant utryck, men jag skulle vilja ersätta det med typ ”Hämnd är den enda hämnden”.

Nydahls uppdrag är att bevaka, att spåra mönster, och det är precis vad han gör under förra sommaren, och alltså redovisar med denna korta skrift. Mitt bestående intryck bärs av hans uppfattning om hur språket gör oss mänskliga, och att det är upp till oss att välja i vilken mån vi vill vara just mänskliga – något som sker med hjälp av ordval. Då blir den här boken i sig en illustration till sin tes, och just därför så nödvändig att läsa för den som bryr sig om vad som händer med oss människor på den här planeten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.