Är det en
överdrivet dramatisk titel på Thomas Nydahls nya bok på det egna förlaget
Occident? Antecknat i krigstid. Jag
är en försiktig general, men så citerar Nydahl vad Wilhelm Agrell skriver i
Sydsvenskan i somras: ”Det pågår ett krig i Europa och det hjälper inte att
prata om vädret.” Agrell är ju en sansad människa – en försiktig general, för
att fortsätta krigsmetaforiken, ofta det enda språk människan förstår. Även
Nydahl är sansad, så något har definitivt hänt under de år jag har följt honom.
Och språk
är vad det handlar om, ordval som styr vår uppfattning. Klichéerna tar över,
och Nydahls ärende handlar delvis om att varna för eufemismerna, de lockande
ord som lindar in problemen – utan att avväpna dem, märk väl. Här talas
klarspråk, vilket ger mindre utrymme för missförstånd. Det handlar om pengar,
till exempel.
Nydahl
inleder med en berättelse om den rumänske författaren Mihail Sebastian, som
överlevde nazismen men dog i en futtig bilolycka. Med avstamp i hans dagbok
visar Nydahl hur viktigt hoppet är för att göra en människas liv drägligt – eller,
för att vara ärlig, mindre odrägligt.
Det är
något med dagboken som gör att du som läsare kommer nära den skrivande, att det
är som om rösten når ett mer intimt och mer lågmält tonfall. Då jag nyligen har
läst Olav H. Hauges Dagbok 1924-1994
upplever jag att min läsning är kalibrerad utifrån detta röstläge. Nydahl
skriver dagbok, den relativt korta perioden från 9/7 till 23/9 i förra året.
Det som händer i den stora världen registreras – det holländska flygplanet som
sköts ned ovanför Ukraina, israeliska bombningar mot Gaza, IS framfrart,
hatbrott mot judar. Ett tidsdokument? Ja, men också något annat.
Med van
och säker hand för Nydahl som vanligt ihop litteraturen med samhället. I sina
senare böcker har han varnat för oroande tendenser i samhället, och med
osvikligt mod tagit itu med ämnen som annars nonchalerats. Han är också bra på
att orientera sig – och oss – i det som brukar kallas ”de bortglömda”. Han
påminner också om varför exempelvis Andres Lokko är så dum när han i sin
krönika i Svd i går hävdade att nostalgi ”är ett kollektivt hot, större än
kanske något annat”.
Han
skriver om fanatismen, om den farliga fanatismen. Det tycks mig förenklat att
gå på Amos Oz–spåret, han som gav ut pamfletten Hur man botar en fanatiker. Svaret lyder: med humor, något som Oz
själv tyvärr hade svårt att leda i bevis med sina begränsade exempel. Nya
numret av Vagant (1/2015) har en mer behjälplig dossier om fanatism, med bland annat en
hyperintressant intervju med filosofen Alberto Toscano, som skrivit boken Fanaticism – On the Uses of an Idea.
Nå,
Nydahl är inte den som gör sig till eller är ute efter att behaga med sina
skrifter: han skriver i en lång tradition av 1900-talspessimister, författare
som det är lätt att avfärda som privilegierade gnällfarbröder. Men då vill jag
invända att det är ett konstruktivt gnäll, att man även som ung rasifierad strukturkritiker måste kunna se bortom schablonerna, upptäcka vad innehållet gör med stilen, och vice versa.
Fast att
identifiera sig som pessimist behöver inte betyda resignation. Nydahl refererar
till den optimistiska parollen ”krig mot kriget” som rådde i Europa strax innan
första världskrigets utbrott 1914, ord som skulle krigas sönder och samman:
”Just därför är pessimismen den enda rimliga attityden. Just därför menar jag
mig kunna vända ryggen åt varje politiker, och det med gott samvete. Parollerna
och talen må vara hur vackra de vill men det är alltid vapnen som får sista
ordet.”
Det
Nydahl gör innebär att ställa sig vid sidan av: man ser saker bättre därifrån.
För några år sedan upphörde han att skriva för tidningar, men är fortsatt aktiv
med dagliga inlägg på sin blogg samt med dessa viktiga böcker som alltså
kombinerar en genuin bildning, där både de litterära och de samhälleliga
kunskaperna är övertygande.
För hur
ska man då reagera inför det olösliga israeliska dilemmat? Resignera? Orden
räcker ju inte till, och – så som Nydahl tydligt visar med exempel från
60-talet och framåt – allt bidrar bara till en rundgång av åsikter som aldrig
når fram till något Alexanderhugg.
Vi får
bland annat veta vad krigen gör med människan: ger oss nya sår att peta i. Och
lita på att det är följden av alla krig, att konflikter bara kan lösas på ytan.
Det är lätt att håna pacifismen som idé, men jag blir mer övertygad om att det
är det enda som kan få oss att överleva som människor, det vill säga om vi
slutar tro på våld som lösningen. Jag förstår att våld löser många problem, men
det skapar ju ännu fler. Se bara på vad som skett efter 9/11 och det Irakkrig
som följde. ”Living well is the best revenge”, lyder ett bekant utryck, men jag
skulle vilja ersätta det med typ ”Hämnd är den enda hämnden”.
Nydahls
uppdrag är att bevaka, att spåra mönster, och det är precis vad han gör under
förra sommaren, och alltså redovisar med denna korta skrift. Mitt bestående
intryck bärs av hans uppfattning om hur språket gör oss mänskliga, och att det
är upp till oss att välja i vilken mån vi vill vara just mänskliga – något som
sker med hjälp av ordval. Då blir den här boken i sig en illustration till sin
tes, och just därför så nödvändig att läsa för den som bryr sig om vad som
händer med oss människor på den här planeten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.