Atomer, Sofia Nordin

Alma är kemist och nymfoman. Hon går utstyrd i sin Pulp Fiction-page till ett ställe som heter ”Blå lagunen” för att ragga på villiga killar, och när hon upptäcker att hon fått med sig en barndomsförälskelse får hon panik och låser in honom i en klädkammare. Han är för full för att känna igen henne, och godtar hennes bortförklaringar att hon saknar pengar för att betala en låssmed, liksom att hon hennes telefon är trasig och att internet saknas.  

Det första han gör när han vaknar är att bajsa i en hink som sedan står i hans kyffe medan han sover och äter sig genom flera dagars inlåsning. Det här är intrigen i Sofia Nordins nya roman Atomer, och det kan i förstone låta som en smått osannolik historia. Låt gå för det: fiktionslitteratur ska inte bara ägna sig åt att registrera en igenkännbar verklighet.

Dessutom finn en symbolik i Almas hanterande av Cedrik, som den stackars inlåsta mannen heter. Det visar sig snart att Alma har en del obearbetade problem från sin barndom. Tyvärr för romanen måste Sofia Nordin ägna drygt hälften av berättelsen åt att plundra denna barndom, alltifrån när Cedrik flyttade in som den mystiske grannpojken och den gruvliga kärlekstriangeln med rivalen Cilla, sommargästen, och orsaken till deras 17 år långa splittring.  

Romanen växlar ständigt perspektiv mellan nutiden och dåtiden, men det är inte särskilt utvecklande att följa barndomsskildringen, speciellt inte när det sker med så ovarsamt hanterade övergångar. Här går Nordin i samma fälla som exempelvis Jonas Malmborg gjorde i Fältöversten och Sara Beischer i Det finns råttor överallt utom på Antarktis, i tron på att långdraget återgivna barndomsminnen automatiskt är intressanta. Här dricks mängder av läskeblask och läses mängder av Kalle Anka-blaskor, och Alma kastar så många svartsjuka ögonkast mot Cilla att man tycker att hälften borde ha räckt.

Vi förstår mer än väl ändå att Almas stolligheter befinner sig på kaninkokerskanivå. För ja, det blir thriller av det här så småningom. Alma är ju ingen trevlig bekantskap, men återigen – fiktionen ska inte enbart skildra rekorderliga karaktärer. Att hon är barnslig och omogen som elvaåring, det är godtagbart, men inte att hon fortsätter vara det som 33-åring med karriär som framstående kemist med utsikter att företa en forskningsresa till Antarktis.

Hellre än de långa återblickarna på barndomen hade jag läst mer om nutidens samspel mellan en överordnad kvinna och en underordnad man. Där finns humorn och skärpan. Historien om kvinnan som stänger in en man i om inte byrålådan så i klädkammaren har klar potential, och berättartekniskt är Nordin helt på det klara vad hon håller på med, och lägger in tydligt markerade planteringar för att hinta om vad som ska inträffa. Därför blir jag förvånad över att slutet är så valhänt och abrupt. Utan att avslöja för mycket: litteraturhistorien är full av inlåsta kvinnor som aldrig släpptes ut. I det här fallet önskar jag hela tiden att Alma ska kasta bort nyckeln.