Min
första reaktion när jag förra året blev ombedd att arbeta i juryn
för Augustpriset var besvikelse över att nu inte få tillfälle att
lufta min frustration över nomineringarna. Det är upplivande att
klaga, och det är något jag försöker komma ihåg när jag tar del
av spekulationer kring varför någons favorit inte finns med.
Vi
har läst 148 böcker i år, och det arroganta svaret till den som
klagar vore: ”har du läst alla dessa?” Till vårt försvar
skulle jag också föra att vi är en dynamisk grupp, som inte alls
tycker lika om allt. Det har varit upplyftande diskussioner, och just
gruppens sammansättning har bidragit till en lika dynamisk lista,
där det borde finnas variation och något för alla.
I
jurygruppen läser vi inte som kritiker, och det har varit befriande:
vi ska hitta de sex bästa böckerna, och då läser man mer som en
entusiast. En entusiast som ibland suckar uppgivet, men rätt ofta
känner sig uppfriskad. Det är en läsning som måste vara lika
kvalitativ som den är kvantitativ, och det sker med hjälp av
noggrant förberedda anteckningar och diskussioner som varit
konstruktiva och gett böckerna den respekt de förtjänar. Våra
möten har varit ”ambitiösa men prestigelösa”, som vår
ordförande Kaj summerade.
Det
går inte att komma ifrån att läsningen är en ensam syssla. Även
om du tar del av människors mest intima hemligheter i bokform blir
du ensam med dina reflektioner. Dessutom får du som jurymedlem vara
sparsam med dina omdömen, vilket ökar ensamhetskänslan.
Därför
har det varit roligt att träffa de andra jurymedlemmarna på våra
regelbundna möten. ”De är de enda som förstår mig”, sa jag
halvt på skämt en gång. Nog är det svårt att i förväg
föreställa sig hur det känns att läsa så mycket att du inte
längre räknar antalet böcker eller ens antalet sidor, utan antal
kilon du har lyft.
Att
gnälla över hur utmattande det är att läsa är möjligen
lockande, men jag brukar få svaret: ”du gillar ju att läsa, vad
är problemet?” Förvisso, och jag måste tillstå att det ges ut
rätt många bra böcker. En klen tröst kanske till alla som hamnade
strax utanför den snåla listan med sex titlar. Men tillståndet för
svensk skönlitteratur är nog en aning bättre än jag trodde innan
jag började göra den här djupdykningen, efter att tidigare mest ha
plumsat på ytan.
Det
hindrar mig dock inte från att för stunden vara rätt trött på
samtida svensk litteratur. Vad jag längtar efter att läsa nu är
översatt litteratur, eller fackböcker. Det finns ju sex nominerade
i fackbokskategorin som borde vara bra.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 21/10 2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.