Peter Sandström har
tidigare gett ut fem böcker. Den senaste, novellsamlingen Till
dig som saknas, fick Svenska Yles litteraturpris. Nu ger Schildts
& Söderströms ut Transperente blanche, men jag söker
förgäves efter recensioner i svenska tidningar (den utkom i slutet av augusti). Det är ynkedom, för det är ändå en bok skriven på svenska.
Huvudpersonen P.S.
arbetar med att sälja alkohol, får ett samtal från sin mor i Nykarleby, som vill ta hans tjänster i anspråk:
starta pappans gamla Ford Capri och vara chaufför åt henne i ett
ärende. Väl där börjar han sortera sina barndomsminnen. Han är
man, han är pojke, när han återgår till sina tonår, till
förälskelsen i Terese, som han träffar i Vattentornet, och den
ödesdigra olyckan med sköldpaddan …
Sandströms stil är
kärv – eller lägger jag in för mycket i det finska? En fördom,
som Jarmo med kniven. När mamman ringer reagerar sonen så här:
”Har någon dött, frågade jag. Hurså, sa mor, här finns väl
ingen annan än jag själv, som kan dö. Och jag talar ju med dig
nu.” Det är i vilket fall skriven med en uppfriskande dråplighet,
där Sandström lyckas vara genomskådande utan att bli cynisk.
Ett porträtt av
konstnären som ung poet, jo, en bildungsroman av blygsamt snitt. Som
ung börjar han skriva dikter och sångtexter. Men det blir också en essä om
kärleken, där Sandström fångar känslan på kornet, exakt hur den
första kärleken känns. Och allt filtrerat genom en vardaglig blick
på tingen. Modern ges kontur, en bild växer fram, av någon som
motvilligt är med på makens vansinniga äppelodlingsprojekt. Därav
titeln, inser jag lite skamset, eller om det bara blivit så att min
allergi mot äpplen har raderat allt vad jag har vetat om
äppelsorter.
Mamman har varit
”helare”, alltså helbrägdagörare. Där aktiveras min sensor
för magisk realism: jag börjar ana oråd. Men Sandström gör
(lyckligtvis) ingen större poäng av denna syssla. Det är
kännetecknande, att han ofta kommer med en upplysning som sedan inte
utmynnar i något. Det är som på riktigt, alltså.
Pappan, som dog när
pojken (P.S.) var på väg in i puberten, var inte så kramvänlig.
Han rörde sonen endast när han tvättade in honom i bastun.
Möjligen kunde han krama sina äppelträd, säger den vuxne sonen
lite lakoniskt, och behöver inte påpeka att det sker med en liten
tår i ögat.
Stilen är lika kärv
som den är stillsam – vilsam, skulle man kunna säga – och det
blir då en märklig effekt, när berättelsens atmosfär till viss
del påminner om Mikael Niemis Populärmusik från Vittula.
Men om den berättades med foten på gaspedalen är Sandström desto
mer varsam när han accelererar sin berättelse. Det här är en
skröna utan must (hehe). Även här finns ett äventyrligt och lite
busigt plan, men det är förankrat i ett reellt, levt liv. P.S. i
boken skriver diktsamlingar, och hittar två av dem på det lokala
biblioteket, medan den P.S. som skrivit skriver prosa.
Det blir en finstämd
berättelse som öppnar nya bottnar i både huvudpersonen men framför
allt i modern och pappan, där allt är utfört på ett nedtonat
dämpat sätt, som om Sandström vill utmana våra snara omdömen –
ifrågasätta vår iver att gå efter det första intrycket. Världen
ska tas emot med sävlighet, verkar han vilja säga, och ja, det är
övertygande gjort. Det finns en tillit i hur han litar på att
läsaren ska klara av att ta emot hans berättelse, utan att förlita
sig på pukorna och trumpeterna. Jag tror som sagt att det är en
vinnande metod – i längden, då det brukar visa sig vara den
sortens berättelser som lever kvar i ens medvetande, som en
eftervärme.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.