I
pjäsen Lady Windemere's Fan ges Lord Darlington tillfälle
att fälla en av Oscar Wildes mest pregnanta livsvisdomar: ”we are
all in the gutter, but some of us are looking at the stars.” Det är
mer än troligt att den anonyme poeten bakom pseudonymen tänker på
Wilde när han ger sin bok titeln Att alltid bära källaren och
alltid se stjärnorna (Fri press).
Att
leva i källaren, i mörkret, är vad det handlar om. Att uthärda
det jobbiga, att kompensera sitt usla liv med mindre usla drömmar om
en fantasifullare tillvaro. Diktjaget blir en Robin Hood när han
försöker utjämna de orättvisa strukturerna i samhället. Med
makten som ett abstrakt monster, en ogripbar entitet.
Metoden
liknar Öijers furiösa vemod, alltså en hopslagning av lika mycket
ilska som sorg, vars yttersta konsekvens är att du hamnar på kant
med samtiden, blir otidsenlig, någon som äcklas av allt man ser.
Världen är falsk och rutten, konstaterar Gatuduvan. I synnerhet
Stockholm, som hatas extra friskt, och reduceras till sina fula
konsonanter i ett kodat ”sthlm”. Stadskänslan är utpräglad
här, med sina pissoarer och sin smuts och sitt hårda tilltal.
Att
läsa Gatuduvans korta diktsamling är att bevittna hur något går
sönder inför ögonen på en. Förfallet riktar sig lika mycket inåt
som utåt, i en riktning mot den omgivande allt fulare omvärlden,
men också inåt mot det egna ansvaret och hur det ser ut inom den
som hatar för mycket. Kvinnor som älskar för mycket, hette
en populär bok som kom för några år sedan, men här är det mer
frågan om en man som hatar för mycket.
Det
är också ett privilegium att få vara utanför, att få vara den
som klagar: det ger ett försprång. Det känns också bra att vara
där – till en början (nu talar jag helt hypotetiskt). Men det är
outsiderns öde att upptäcka att plötsligt står alla dörrar
öppna.
Att
läsa Gatuduvan innebär då att påminnas om att politisk poesi
fungerar bäst när den lämnar plats för det suggestiva – det
behöver väl inte vara gåtfullt hela tiden, men när ilskan är för
framträdande finns risken att lösningen kan upplevas som en
förenkling. Det finns några mer försonande rader här, mer
nedtonade uppgörelser med det förhatliga: ”med mitt ansiktes
ärliga skepnad / lögner / långt borta nu / skapar sanningen / gror
frodas äts / spyr upp den över riksdagens mordkalkyler / långt
borta nu”. Här blir den implicita ”beväpna er”-uppmaningen
mer lik ett ”bedöva er”, paradoxalt nog möjligen en mer hållbar
inställning.
Jag
är inte säker på att det är en bra idé att centrera texten, och
låta raderna dessutom bli korta. Det ser konstigt ut på boksidan
när orden kläms ihop. Det är ändå en bok om frihet, men det
grafiska utseendet förstärker intrycket av kontroll och
konformitet. Synd, för det finns helt klart en lovvärd strävan i
anslaget, som är infångad också i några starka bilder där det
ursinniga är tillräckligt dämpat för att slå sig förbi i
stället för genom sina förebilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.