Fantombillede, Thomas Boberg

Poesin är språkets fantombild.

Kan jag utveckla den bilden? Det är en fråga om hur vi med hjälp av distansering kan komma närmare det som beskrivs. Poesin lever på att fucka upp språket, förhålla sig till ett främlingskap, till det som skaver och gör ont, för minst ett sår har poesin alltid.

Alla bilder är fantombilder.

Ska jag utveckla? Ja, men jag reagerar på varje foto av mig med förfäran – det där är inte jag, det är bara någon som liknar mig, kanske någon som utger sig för att vara mig, en bedragare, en dubbelgångare. Ett foto av mig kan bara komma nära det sanna ansiktet. Den som är ”jag” finns någon annanstans: jag ryggar tillbaka inför bilden som visar någon annat. Bilden av mig är en fantombild.

Thomas Boberg debuterade på 80-talet, på den osannolikt vitala danska poesiscenen. De var unga och kaxiga – med all rätt, och då kunde poesin fortfarande vara ung och kaxig och cool och räknas som en angelägenhet. Nu? Nja, men exemplet Yahya Hassan, hans exempellösa framgång förra året visar väl ändå att det finns potential i poesin. Och varför inte: när poesin fungerar är den oslagbart stark, bär på krafter som man får vara idiot för att inte unna sig att möta.

Boberg skriver i sin nya bok Fantombillede (Gyldendal) dels konceptpoesi, där han hänger upp sina separata delar i olika glosor, samtidigt som han skriver utpräglat romantiskt, överskridande. Det är ett samtidsprojekt. Men vad ska poeten göra i den här samtiden som allt mer vänder poesin ryggen? Ta i mer?

Nej, jag tror poeten ska ta i mindre, odla sin särart, anpassa sig mindre till den bullriga stökiga omvärlden. För några år sedan skrev Linda Skugge om hur viktigt det var för kulturutövare att vara entreprenörer, att skapa en konst som publiken efterfrågade, göra sig tillgängliga och ja, lönsamma. Ingen vill ha dina diktsamlingar, skriv deckare i stället.

Bobergs implicita svar på sådan medgörlighet att inrätta sig i det kommersiella ledet lyder: ”Kan man digte en pistol, en kusse, en bro? Kan man rejse et slot af kærligheds grus? Dette er ikke en lykkepille, det er et sår som fantasien har lukket med et sprog.” Nog är Boberg fortfarande kaxig. (Kusse är danskans ord för ”fitta”.) Han är lika tydlig som han är suggestiv, och tar in omvärlden (nämner lite nonchalant instagram, till exempel).

I en dikt är han ute lite i samma ärende som Bruno K. Öijer i dennes senaste samling Och Natten Viskade Annabel Lee, där diktjaget stöter på några favoriter, som Rimbaud och Verlaine. Men Boberg arbetar med mer subtila medel, genom att gå in i Rimbauds psyke: ”jeg var dranker før Jesus var Gud, før verden var moderne / jeg har torlagt Paris / jeg skrev på knejpen / jeg er ulæslig / […] Sammen skriver de, at Li Po drømer han er Paul der svømmer på havets bund for at favne månen. Sylvia stikker hovodet i gasovnen, ser tidens begyndelse.”

Vid en viss ålder frodas äldre minnen. Boberg är 54, och går obehärskat i barndom och ungdom. Det romantiska handlar också om stora dimensioner, något som återspeglas i dessa dikter. Boberg skriver lite likt Walt Whitman, utan att ta omvägen förbi beatpoeterna. Eller menar jag tvärtom? Det är oväsentligt: det är dikt som expanderar och rör sig utåt, som vill gå utanför sina begränsningar, som behandlar personifieringen värdigt men flott: ”Fremtiden spankulerer på kirkegarden.”

Vi är alla fantomer. Spöken som under en tid hemsöker jorden, i skepnad av människor. Sedan dör vi och blir – ja, vad blir vi? Människor? I Bobergs dikt rör sig de döda, hemsöker de levande, och diktjaget möter rentav en av dessa döda. Är det orimligt? I en annan dikt landar en ängel i ett träd. Det skedde 19 augusti i fjol, får vi veta, som om dateringen sysslade med äkthetsgarantier.

En lång öppet rasistisk dikt (titeln anger innehållet) utmanar konventionerna. Är det plump eller djärv? Är den bara idiotisk? Det är en destruktiv dikt, och dikt ska förstås vara det också. Jag vet att vår kulturminister inte håller med mig, men det måste finnas plats också för det idiotiska, det som provocerar och är, ja, kaxigt och farligt.

Hur det än är, det är en lite ojämn och oprecis diktsamling, med en del höjdpunkter men också en låg lägstanivå. Det påminner en del om Ragnar Strömberg, där det dåliga ändå ges en tillhörighet, som en nödvändig spegling av det bra. Även här finns den märkliga blandningen av koncentration och lössläppthet.