Vikten av litteratur

Min första reaktion när jag förra året blev ombedd att arbeta i juryn för Augustpriset var besvikelse över att nu inte få tillfälle att lufta min frustration över nomineringarna. Det är upplivande att klaga, och det är något jag försöker komma ihåg när jag tar del av spekulationer kring varför någons favorit inte finns med.

Vi har läst 148 böcker i år, och det arroganta svaret till den som klagar vore: ”har du läst alla dessa?” Till vårt försvar skulle jag också föra att vi är en dynamisk grupp, som inte alls tycker lika om allt. Det har varit upplyftande diskussioner, och just gruppens sammansättning har bidragit till en lika dynamisk lista, där det borde finnas variation och något för alla.

I jurygruppen läser vi inte som kritiker, och det har varit befriande: vi ska hitta de sex bästa böckerna, och då läser man mer som en entusiast. En entusiast som ibland suckar uppgivet, men rätt ofta känner sig uppfriskad. Det är en läsning som måste vara lika kvalitativ som den är kvantitativ, och det sker med hjälp av noggrant förberedda anteckningar och diskussioner som varit konstruktiva och gett böckerna den respekt de förtjänar. Våra möten har varit ”ambitiösa men prestigelösa”, som vår ordförande Kaj summerade.

Det går inte att komma ifrån att läsningen är en ensam syssla. Även om du tar del av människors mest intima hemligheter i bokform blir du ensam med dina reflektioner. Dessutom får du som jurymedlem vara sparsam med dina omdömen, vilket ökar ensamhetskänslan.

Därför har det varit roligt att träffa de andra jurymedlemmarna på våra regelbundna möten. ”De är de enda som förstår mig”, sa jag halvt på skämt en gång. Nog är det svårt att i förväg föreställa sig hur det känns att läsa så mycket att du inte längre räknar antalet böcker eller ens antalet sidor, utan antal kilon du har lyft.

Att gnälla över hur utmattande det är att läsa är möjligen lockande, men jag brukar få svaret: ”du gillar ju att läsa, vad är problemet?” Förvisso, och jag måste tillstå att det ges ut rätt många bra böcker. En klen tröst kanske till alla som hamnade strax utanför den snåla listan med sex titlar. Men tillståndet för svensk skönlitteratur är nog en aning bättre än jag trodde innan jag började göra den här djupdykningen, efter att tidigare mest ha plumsat på ytan.

Det hindrar mig dock inte från att för stunden vara rätt trött på samtida svensk litteratur. Vad jag längtar efter att läsa nu är översatt litteratur, eller fackböcker. Det finns ju sex nominerade i fackbokskategorin som borde vara bra.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 21/10 2014)