Torsdagens
Nobelpris till Patrick Modiano aktualiserade Moa Matthis fråga
som lyftes i DN häromveckan: varför är nya böcker så djävla långa?
Modiano skriver tunna böcker, liksom förra årets vinnare Alice
Munro som ju skriver noveller. Så tar jag mig an Tore Renbergs Vi
ses i morgon (Atlas) med viss skepsis. 572 sidor – ska det vara
helt nödvändigt?
Nödvändigt?
Det är för lite, tänker jag hela tiden medan sidorna fladdrar
förbi och intrigen rör sig mot det obönhörliga slutet.
Lyckligtvis kommer det fler böcker i den här serien, där man väl
får säga att Renberg har lyckats där så många svenska kolleger
gått bet, i att angripa en populärkulturell genre och använda den
på ett sätt som förnyar hela genren. Det kan bara göras med
genuin kärlek, jodå, men det kan nog också bara göras om denna
kärlek tillåts skava mot en lika genuin respektlöshet.
Marcus
Grahn har översatt Renbergs språkliga fyrverkerier, denna
Stavanger-skildring om människor som går vilse. Skämt som går
snett. Planer som går i stöpet. Goda uppsåt som kolliderar med
onda handlingar. Allt medan det allt mer konkretiserade mörkret
sänker sig och lägger sig till rätta i de stackars människorna:
”Efter några kulna veckor höst kom en mystiskt ljus och vacker
dag. Det är ett tecken på något, men vad? Apokalyps eller lycka?”
Allra
mest handlar det om Rudi och hans tjej Cecilia, samt hennes bror
Jani, som leker smågangsters. Heavy Metal-trummisen Daniel och hans
nyblivna tjej Sandra och den svartsjukt bevakande döva Veronika. Och
så Pål, den ömkliga ensamstående pappan med stora spelskulder.
Renberg
själv är en spelare i sitt skrivande, och i den här vilda vilda
västern-berättelsen dubblerar han sina insatser, och spelar med
märkta kort. Inte för inte citeras Motörheads ”Ace of Spades”
– ja, för även om boken inleds stiligt med Nick Caves ”Get
Ready for Love” innehåller den ett överflöd av hårdrock, en
musiksmak som tilltalar ung som gammal på orten.
Passande
– ja, dels för att de medelålders figurerna är kvar i sina
tonår, och det sägs att de inte växer upp utan de växer ned, och
dels för att romanen i sig har en stil som lierar sig med
hårdrocken. Allt är så överdrivet och uppskruvat hela tiden, till
den grad att det borde kantra, det ska inte fungera, det måste
krascha. Den överdimensionerade stilen rör sig kors och tvärs,
river, sliter och kränger. Kalla det hårdrock eller barock, men det
hålls ihop, genom inlevelsen i tonåringarna i olika åldrar.
Här
finns en tonträff i replikerna, så suveränt infångade och
avlyssnade. De olika karaktärerna ges unika idiom, och överskrider
de schabloner de annars riskerar att hamna i. Invånarna träder fram
och blir riktiga människor, så att du som läsare märker hur de
tar sig ut ur boksidan och ställer sig bredvid dig. Vilken
människoskildring!
För
att ta exemplet Rudi – en dumsmart eller smartdum filosof med en
hjärna på högvarv som ibland tar honom till blixtrande insikter
och ibland till dimhöljd förvirring. Han har en enkel levnadsregel:
”Alla människor – nästan – är schysta.” Värt att tänka
på ändå. Han smyglyssnar på Coldplay – kanske för att markera
att han är på väg ut ur den där tonårsfällan, att han är på
väg att lämna hårdrocken och bli vuxen. Också ett steg bort ifrån
överdrifterna och kriminaliteten, mot normaliseringen – för inget
är väl mer normalt än Coldplay?
Karaktärerna
ges ömsinthetens och fientlighetens språk, ibland hos samma
människa. Och Renberg korsar gärna det komiska med det hemska,
illustrerat bland annat i Cecilias ambivalens inför Rudi, eller
Daniels vacklande mellan Sandra och Veronika. På bokmässan nämnde
Renberg Selma Lagerlöf som en inspiration till sin roman, vilket jag
uppfattade som en artighet, men här identifieras ju Daniel som varg,
vilket låter som Elsalills replik om herr Archie i Herr Arnes
penningar: ”Jag har älskat en ulv i skogen”. Av Lagerlöf
kan man lära sig mycket, även något om att man bara hatar det man
inte förstår, och hur viktigt det är med den förståelsen när vi
närmar oss det vi intuitivt uppfattar som apart eller felaktigt.
Men jag
tänker också på tv-serier, hur vi följer olika människoöden och
flera parallella historier. Så ofta som det sagts att tv-serien är
den nya romanen, men så länge romanerna är så här bra finns det
ingen anledning att överge den som form för berättandet. Stavanger
liknar Twin Peaks, där du bara behöver skrapa lite på ytan för
att hitta människor som flirtar lite för intensivt med det farliga.
Även här är människorna lika bisarra som de är trovärdiga.
Någon ska dö, det är premissen för romanen. Olika kandidater
anmäler sitt mer eller mindre ofrivilliga intresse.
Ofta
sägs det att vad som gör en roman riktigt bra är när den är
bättre och större än sina enskilda komponenter. Tricket som jag
imponeras av här är hur Renberg låter sin vingliga farkost få en
så stabil färd, och liksom i förbifarten också säga svidande
saker om samhället, om familjen, om pengarna, om internet, om
längtan efter att bli någon och få ingå i ett sammanhang även om
det är ett ruttet sammanhang. Detta, utöver den suveräna
människoskildringen, är vad som får mig att längta efter
fortsättningen.
Det låter nästan för bra för att vara sant.. och jag ser nu ännu mer fram emot att läsa den!
SvaraRaderaMan måste unna sig den här läsningen!
SvaraRadera